Oäten?

Reuters ruta 17/11 1994

Från två håll har jag fått förfrågningar om ordet ”oäten” i samband med laboratoriebesök. I det ena fallet skulle patienten komma ”oäten, okissad” till undersökningen, i det andra ”oäten och odrucken”.
Att man kan lämna sin mat oäten på tallriken är väl ganska klart, men kan man använda oäten om en person som inte har ätit?

Det är helt klart att oäten inte används på det här sättet i allmänsvenskt språkbruk. Däremot förekommer det i norrländska dialekter, och har uppenbarligen gammal hävd i finlandssvenskan. Hugo Bergroth tar upp det i boken Finlandssvenska från 1917, och skriver där att oäten i Finland används vardagligt i betydelsen ’som icke ätit, fastande’. Som exempel anför han satsen ”du ska inte gå ut oäten”, med de högsvenska motsvarigheterna utan att ha ätit, innan du fått en bit mat.

Så vitt jag kan bedöma är en sådan allmän användning av oäten sällsynt i dagens finlandssvenska, men ordet tycks leva kvar i det speciella sammanhang som frågeställarna har tagit upp. Det verkar som om sjukhus och laboratorier runtom i Svenskfinland (t.o.m. på Åland) uppmanar sina patienter att komma oätna till provtagning.

Ät inte innan du kommer

Det tycks inte i Sverige finnas något etablerat sätt att uppmana patienterna att låta bli att äta innan de kommer till laboratorieprov o.dyl. Någon gång talar man om att komma fastande, men det kan ju föra tankarna till en längre tids fasta. Ännu mer upplagt för missförstånd är det om patienterna ombeds komma nyktra. Även om nykter på medicinsk fackjargon betyder ’utan att ha ätit’ så är nog den allmänspråkliga betydelsen alltför dominerande.

Det vanligaste och bästa är väl att förklara det hela i klartext: ni får inte äta eller dricka innan ni kommer, kom utan att ha ätit morgonmål, ät inte innan du kommer till laboratoriet el.dyl.

Fast jag måste nog säga att jag har stor förståelse och en viss fäbless för ordet oäten. Kom oäten och okissad eller oäten och med blåsan fylld, som man skriver i Mariehamn, låter kort och enkelt. Varför skulle vi inte få tillåta oss en liten provinsialism om den är praktisk?

Har dörren svullit?

En annan läsare har påtalat supinumformen ”svullit” (”dörren hade svullit”) i en insändare av en finlandssvensk författare i en lokaltidning.

Det är här fråga om en mycket gammal stark böjning av svälla, som ännu delvis lever kvar i finlandssvenskan. I rikssvenskan tycks den starka böjningen svälla, svall, svullit ha gått över till den svaga svälla, svällde, svällt för cirka tvåhundra år sedan. Abraham Sahlstedts Svensk ordbok från 1773 ger bara den starka böjningen, medan A.F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från mitten av 1800-talet bara ger den svaga.

Formerna ”svall” och ”svullit” nämns som fullt levande i Bergroths Finlandssvenska, och åtminstone ”svullit” har jag ännu helt nyligen hört användas i tal. Däremot skulle jag tro att ”svall” bara förekommer i uttrycket ”svall upp” när det gäller kroppsdelar; ”dörren svall i fukten” känns för mig mera främmande än ”dörren har svullit”.

Helt klart är i varje fall att det är den svaga böjningen svälla, svällde svällt som är den allenarådande i rikssvenskan medan svall och svullit får ses som ålderdomliga kvarlevor i vardagligt provinsiellt språkbruk.

Mikael Reuter