Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

rss Språkinstitutet bloggar

Här bloggar vi om stora och små språkliga frågor och fenomen som vi stöter på i vårt arbete eller i vardagen. Vi som skriver är språkvårdare och dialektologer med olika språkliga intressen och arbetsuppgifter.
30.5.2017

Ord som skimrar

Bianca Holmberg

Beskrivningar av tonåringar kan skimra lika mycket som beskrivningar av junikvällar.

”Och rätt som det var kom där några ord som steg fram ur allt det obegripliga och började skimra så där som ord kunde skimra för honom ibland, å, vad det lät vackert!”

Citatet är hämtat ur Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan. Det är sjuårige Pelle Melkerson som ligger gömd under ett fönster en sommarnatt för att ta tillbaka sin sälunge från Vesterman, en av de andra invånarna på ön, och får höra fru Vesterman läsa orden ur Psaltaren 139: ”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet.”

I det fallet är jag lite lik Pelle Melkerson. Jag känner igen känslan då ett ord eller ett citat liksom lyser fram och får mig att stanna upp.

Astrid Lindgren, som har skapat Pelle Melkerson, hör till dem som har åstadkommit en mängd skimrande ord. Läs till exempel hennes beskrivning av familjen Melkersons första kväll i sin sommarstuga på Saltråkan:

”Junikväll borde det vara jämt, tänkte hon. Drömsk och stilla som den här. Och tyst. Utanför bryggan kretsade måsarna, en av dem gav ifrån sig ett par vilsna skrik. Men annars bara denna obegripliga tystnad som liksom susade i öronen.”

Det räcker att läsa och sedan blunda för att i fantasin förflyttas till en junikväll i skärgården, då när sommaren är som bäst.

sommarkväll_pixabay
Foto: Pixabay
1800-talstonåringar

En annan som verkligen kan det här med formuleringar är Carl Jonas Love Almqvist. När jag läste hans på sin tid så omdebatterade Det går an var det särskilt två citat som ”steg fram ... och började skimra”.

”De åtföljdes av fruar och barn, icke just av allra yngsta slaget, men i den gängliga åldern, då naiviteten förgått och ännu icke efterträtts av känsla och förnuft.”

Kan man tänka sig en underbarare beskrivning av det vi i dag kallar för tonåringar?

Det andra citatet som skimrade för mig i Det går an är ett mycket vackert sätt att säga att den ena huvudpersonen inte riktigt gillade den vändning diskussionen tog:

”Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel ...”

Det är när jag läser sådant här som jag inser varför jag älskar ord. Då förstår jag vilka skatter som finns gömda i det skrivna ordet. De skimrande orden kan man hitta i barnböcker och ungdomsböcker, gamla böcker, nyare böcker, kåserier och blogginlägg, ja, i många olika genrer. Livet som ordletare är verkligen fascinerande.


Tillbaka till rubrikerna | 0 kommentarer | Kommentera

Inga kommentarer