Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Värna om den gemensamma svenskan

Reuters ruta 19/10 2013

Nu är det dags att sätta punkt. Efter 28 år och 753 språkspalter under rubriken Reuters ruta känns det bra att kunna lämna över språkspalten till mina forna kolleger vid Institutet för de inhemska språken.

 En språkspalt som den här är inte bara rekommenderande utan också beskrivande, men en hel del rekommendationer och förmaningar har det förstås blivit under de 28 åren. De flesta av dem står jag för än i dag, men språket förändras och språkbrukarna styr utvecklingen, vilket gör att språkvården ibland måste justera sina rekommendationer.

Ett färskt exempel på reviderad rekommendation är samkönat äktenskap. För mindre än ett år sedan rekommenderade jag liksom mina svenska språkvårdarkolleger att man hellre ska tala om enkönade äktenskap, bl.a. med hänsyn till att sam- i ord som samskola och sambad står för att bägge könen förekommer tillsammans. Men språkutvecklingen har gått en annan väg, och i dag kan man konstatera att samkönad är totalt dominerande när det gäller äktenskap och motsvarande parrelationer, och det ordet rekommenderas nu också av både Språkrådet i Sverige och Språkinstitutet i Finland.

När det gäller den övergripande synen på språkvården och svenskan i Finland ser jag emellertid ingen anledning att ändra ståndpunkt. För att sluta cirkeln väljer jag därför att avsluta min sista Reuters ruta på samma sätt som den första:
”Språket är det viktigaste medlet för kommunikation mellan människor, såväl direkt som i tid och i rum. Huvudmålet för all språkvård är därför att arbeta för att språket skall fungera som ett effektivt och smidigt kommunikationsmedel. Språket skall utvecklas i takt med tidens behov, men samtidigt uppvisa den kontinuitet som är nödvändig för att vi inte skall förlora kontakten med det som tidigare generationer skrivit.

Vad finlandssvenskan beträffar tror jag det viktigaste är att vi slår fast att den är och skall förbli en variant av svenskt riksspråk.

Det är klart att det finns ord och uttryck som är allmänna och måste betraktas som fullt gångbara i finlandssvenskan även om de är ovanliga eller okända i Sverige. Det är till stor del fråga om sådant som har att göra med förvaltning och samhällsliv och ofta är bundet av lagstiftningens terminologi, men det kan också vara ord och rentav begrepp som saknar direkt rikssvensk motsvarighet, t.ex. talko, menföre och memma.

Mängder av så kallade finlandismer är sådana att de måste accepteras i det vardagliga närspråket även om de bör undvikas i sakprosa. I vårt finlandssvenska vardagsspråk vill vi nog inte vara utan ord som rådda, klotta och rosk, och jag har svårt att tänka mig att man i en ung Helsingforsfamilj inte skulle tala om halare, farmare och länktossor. Det viktiga är att vi känner till ordens stilnivå och begränsningen till den vardagliga finländssvenska sfären.

Men vår tolerans, får inte gå for långt. Den dag vårt språk inte längre kan betraktas som svenska är hela dess existens hotad. Den omedelbara kulturkontakten med Sverige äventyras, och våra finska landsmän har knappast längre någon motivation att lära sig vårt språk. Redan i dag är det påfallande hur ofta man hör finnar klaga över att finlandssvenskarna inte håller sitt språk rent.

Farligare än de traditionella finlandismerna är här de osvenska uttryckssätt som först uppträder som tillfälliga översättningsfel men småningom blir allt vanligare i snart sagt alla slag av texter. Låt mig nämna ett exempel. I ett affärskvarter som står Hbl nära finns en stor livsmedelsaffär vid vars fruktdisk man finner följande skylt: ’Frukternas vägning vid kassor’. Det är sådan finska med svenska ord som utgör den största faran för vårt språk.”

Alla tidigare Reuters rutor finns här.

Mikael Reuter

mikael[at]undala.fi