Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

I pulkabacken

Reuters ruta 30/3 2013

För en tid sedan skrev jag på Facebook att jag hade varit ute med barnbarnen i pulkbacken, och fick snabbt frågan om det är korrekt att skriva pulkbacken (som frågeställaren gärna själv skulle göra) trots att de allra flesta åtminstone i Sverige använder formen pulkabacken.

Mycket riktigt: pulkabacken är överlägset den vanligaste formen i Sverige och också normalformen enligt Svenska Akademiens ordlista. Också språkkontrollprogrammet Svefix reagerar på pulkbacken och föreslår pulkabacken. Men även pulkbacken förekommer, och ges som så kallad variantform i SAOL. I Finland verkar de två formerna vara i stort sett lika frekventa.

Vad finns det då för regler som man kan stödja sig på?

Låt mig börja med att konstatera att reglerna för fogen i sammansatta ord är långt ifrån klara. När förledet slutar på -a stryks detta a i de flesta ord, som i grodlår, kronprins, lampskärm och trasmatta. I vissa fall byts det ut mot o eller u, som i kyrkoherde och gatubelysning (jämför kyrkbröllop och gatlykta). Och så finns det huvudsakligen två fall där a behålls i fogen. Det ena är när det finns en risk för sammanblandning. Man talar till exempel om massaved och massafabriker (för tillverkning av pappersmassa) för att inte förväxla med ord på mass- i betydelsen ’stora mängder’ som i massdemonstration och massproduktion. Likaså behålls a när förledet är ett relativt nyinlånat ord som i pastarätt, pizzabagare och vespaförare, ett grekiskt ord av typen tema som i temakväll och dramaundervisning eller en pluralform som i faktabaserad och databehandling.

Att pulkabacke med a i fogen är normalformen i svenskan beror kanske på att det ursprungligen samiska pulka uppfattas som ett lånord i stil med pasta. Då kan man tänka sig att det faktum att pulkbacke är så vanligt i finlandssvenskan beror på att pulka känns mindre ”främmande” hos oss. Men det här är förstås bara spekulationer. En bidragande faktor är säkert att det heter kälkbacke, men det gör det ju också i Sverige.

Det som egentligen är mest fascinerande är hur sällan det uppstår någon tvekan om fogen i sammansatta ord. För den som har svenska som modersmål är det nästan utan undantag självklart att det heter till exempel kyrkogård, kyrkokör, gatuarbete och gatuförsäljning men kyrkbänk, kyrkkaffe, gatsopare och gatsten, och ingen skulle hitta på att tala om ”pizzbagare” Så ett fall som pulkabacke/pulkbacke hör snarast till undantagen.

Mikael Reuter 

mikael[at]undala.fi