Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Namn på kartor

Reuters ruta 3/4 2012

Ålands landskapsstyrelse har vänt sig till Lantmäteriverket och bett att de finska namnen Ahvenanmaa och Maarianhamina ska strykas från de officiella kartorna över Finland med hänsyn till Ålands enspråkigt svenska status. Efter att ha hört bl.a. Institutet för de inhemska språken (som förordar att namnen ska få stå kvar) har Lantmäteriverket meddelat att man inte kommer att ta bort namnen. Enligt tidningen Åland har verkets generaldirektör ”mot bättre vetande” hävdat att han inte behöver bry sig om vad några självstyrelsemyndigheter säger.

Med all respekt för det enspråkigt svenska Åland får man emellertid konstatera att de åländska myndigheternas initiativ bygger på en felaktig uppfattning om namnens status och användning. Vilket namn eller vilken namnform som i ett visst språk används på en ort är nämligen inte nödvändigtvis avhängigt av ortens eget språk. Vi talar på svenska om Aten, Florens, Kairo, Kapstaden och Prag, och på finska om Ateena, Lontoo, Tukholma och Uumaja – utan att någon ifrågasätter detta. Och det är definitivt inte myndigheterna i länderna i fråga som bestämmer vilka namn vi ska använda. Att man numera på svenska talar om Tallinn och inte om Reval är ett val som gjorts av svenskarna, inte av de estniska myndigheterna.

Att en ort har ett namn på ett annat språk än det som talas på orten visar att det av tradition har funnits ett behov att tala om den orten på språket i fråga. Det är alltså i första hand viktiga och kända orter som hör till den här kategorin – både utomlands och när det gäller enspråkiga orter i Finland. På svenska talar och skriver vi om Björneborg, Fredrikshamn, Idensalmi och Uleåborg (trots att Fredrikshamn i samband med den senaste kommunsammanslagningen ville bestämma att staden heter Hamina också på svenska), och på finska används Ahvenanmaa, Maarianhamina och Närpiö.

De officiella kartorna över Finland eller delar av Finland är normalt tvåspråkiga, med t.ex. förklaringar på finska och svenska. De är avsedda för både finska och svenska användare (och förstås också andra). Då är det också naturligt att användningen av ortnamnen respekterar dem som använder kartorna. Även i fråga om enspråkiga orter bör därför namnet på det andra språket användas, åtminstone om det är historiskt väl känt eller annars väl etablerat. Detta gäller också Åland och de delar av Sverige som syns på kartorna.

En god sak har det åländska initiativet fört med sig: det har gett Institutet för de inhemska språken ytterligare stöd för att klart och tydligt framhålla för Lantmäteriverket att kartorna också ska uppta de etablerade svenska namnen på enspråkigt finska orter. Det har självfallet varit inkonsekvent att Maarianhamina och Närpiö har stått som parallellnamn till Mariehamn och Närpes, medan svenska namn som Björneborg, Nådendal och Tammerfors oftast har saknats på kartorna.

Mikael Reuter

mikael[at]undala.fi