Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vård och omsorg

Reuters ruta 2/10 2008

I samband med omorganiseringen av socialvården, hälsovården och sjukvården i kommuner och samkommuner har det förståeligt nog uppstått nya terminologiska problem. På finska har man som övergripande benämningar allt mer börjat ta i bruk perusturva (ordagrant grundtrygghet). och peruspalvelut (basservice, grundtjänster). Men de ordagranna översättningarna till svenska känns inte rätta här.

Jag kan inte ta ställning till den finska användningen av perusturva, men att på svenska tala om ”grundtrygghet” och kommunernas ”grundtrygghetsnämnder” och ”grundtrygghetsdirektörer” är direkt missvisande om det handlar om hälso- och sjukvård och sociala tjänster. Det är nämligen inte i den här betydelsen ordet grundtrygghet används i svenskan.

Svensk ordbok definierar grundtrygghet som ”grundläggande trygghet vad gäller privatekonomi, social miljö o.d.” Det är också så som ordet används i praktiken. Mycket ofta används det i debatten om hur samhället ska kunna trygga de grundläggande ekonomiska behoven för alla, till exempel när man talar om socialförsäkringssystem (sjukpeng, föräldrapeng osv.), folkpension och rentav någon form av så kallad medborgarlön. Men man talar också om barnens och de ungas behov grundtrygghet – något som har varit sorgligt aktuellt den senaste veckan.

Ordet peruspalvelu förekommer också i benämningen på den ena av ministrarna inom Social- och hälsovårdsministeriet: peruspalveluministeri. På svenska kallas den ministern omsorgsminister. I Sverige finns det en vård- och omsorgsminister och i Norge en helse- og omsorgsminister. Det handlar alltså om den betydelse av ordet omsorg som vi har i barnomsorg och äldreomsorg.

Det är uppenbart att det är här vi har lösningen också till de kommunala terminologiska problemen. Enbart förleden omsorg- är knappast tillräcklig i detta fall, eftersom begreppet inte inkluderar hälso- och sjukvård. Vi behöver också markera att vården hör hit, och då är den naturliga lösningen densamma som i den svenska ministerns titel: man talar om vård och omsorg.

Låt oss alltså hoppas att kommunerna tar i bruk benämningar som vård- och omsorgsnämnd och vård- och omsorgsdirektör. De kommuner som redan har bestämt sig för att utse en ”grundtrygghetsdirektör” har all orsak att ompröva sitt beslut. Den titeln är totalt missvisande.

För att beteckna allt från specialistvård till socialvård används på finska ibland kombinationen erikoissairaanhoito ja peruspalvelut. På svenska borde det i princip räcka med att tala om sjukvård och omsorg, men vill man särskilt framhäva specialistvården kan man tala om specialistvård, sjukvård och omsorg.

Mikael Reuter