Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finsk och finländsk än en gång

Reuters ruta 10/5 2007

Frågan om användningen av adjektiven finsk och finländsk har behandlats åtskilliga gånger förut både här i rutan och i andra sammanhang. Nu har den aktualiserats på nytt på grund av förfrågningar från EU-översättare och myndighetsspråkvårdare i Sverige.

Att distinktionen mellan finländsk ’som hänför sig till Finland’ och finsk ’finskspråkig’ är viktig och relativt klar i alla sammanhang som rör språk och kultur är väl alla eniga om. Som jag har skrivit tidigare: det är viktigt att vi skiljer mellan finländsk litteratur (= all litteratur som skrivs i Finland eller av finländare) och finsk litteratur (litteratur på finska, även om den skrivs t.ex. i Sverige av en svensk medborgare), mellan finländska skolor (skolor i Finland) och finska skolor (skolor med finska som undervisningsspråk, även t.ex. i Sverige) samt mellan finländska elever (elever från Finland) och finska elever (elever med finska som modersmål) i en skola i Sverige eller i Finland.

Problemet uppstår när vi talar om sådant där språket inte spelar någon roll: ska man tala om finsk formgivning, finsk industri, finska vägar och finska skogar eller borde man också där använda finländsk? Jag har själv tidigare sagt att det i sådana fall går bra att använda finsk i enlighet med rådande språkbruk, och det håller jag fast vid. Men det ska inte tolkas som att det är fel att använda finländsk.

I en språkspalt på 1980-talet skrev jag att man vissa fall kan säga att det i praktiken är obligatoriskt att använda finsk: finska flaggan, finska mark, finsk medborgare, finska armén och Finska viken. Det var kanske lite onödigt tillspetsat sagt, och det har också i vissa fall övertolkats. Till exempel finländska medborgare kan man mycket väl tala om, även om lagtexten kallar oss finska medborgare. Den finska marken (som valuta) är ju nu förpassad till historien, och Finska viken är ett namn och därmed olämpligt som exempel.

I EU (och i Sverige) aktualiseras inte minst uttryck som den finländska regeringen, finländska myndigheter, det finländska ordförandeskapet. I de fallen förekommer också finsk rätt ofta, men mycket talar för att man helst bör använda finländsk. T.ex. finska myndigheter kan ju tolkas som enspråkigt finska myndigheter i motsats till tvåspråkiga.

Inte minst för svenskarna kan det vara svårt att lära sig komplicerade regler om användning av finsk och finländsk. Därför vill jag gärna förespråka tolerans och valfrihet. Jag ser ingen orsak att avråda från finländsk enligt den allmänna huvudregeln även i sådana fall där finsk dominerar i det rådande språkbruket.

Mikael Reuter