Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Arbetslivsord

Reuters ruta 7/3 2007

Jag har på sistone fått flera frågor om ord som är relaterade till arbetslivet, bland annat det nya lönesystemet inom statsförvaltningen och den arbetsmängd som krävs för olika uppgifter. Det handlar i hög grad om termer som många kommer i kontakt med bara på finska.

Den första frågan gäller hur det nya lönesystemet ska förkortas, det vill säga hur man på svenska ska återge finskans UPJ (uusi palkkausjärjestelmä). Här konkurrerar förkortningarna DNL och NLS. Min rekommendation är här NLS, trots att det är mindre frekvent, eftersom bestämd artikel (den) sällan brukar ingå i förkortningen och dessutom slutleden systemet är en väsentlig del av det hela. Och så är det förstås viktigt att förkortningen alltid förklaras om den inte är självklar i sammanhanget.

En viktig del av systemet är det som på finska kallas henkilökohtainen palkanosa. Här verkar individuell och personlig användas ungefär lika ofta, men enligt min mening är individuell lönedel det som bäst motsvarar begreppet. Till saken hör att motsvarande begrepp knappast förekommer i Sverige (bortsett från några enstaka fall av just individuell lönedel). Men individuell lön är tio gånger vanligare än personlig lön.

Den individuella lönedelen avgörs främst utifrån de utvecklingssamtal som förs mellan chefer (inte "förmän") och medarbetare (inte "underlydande").

När man gör upp planer och skriver verksamhetsberättelser är det relevant att beskriva hur stora arbetsinsatser en viss uppgift kräver eller har krävt. Vad kallar man den arbetsmängd som en heltidsarbetande person presterar under ett år eller en månad (på finska henkilötyövuosi och henkilötyökuukausi)?

Jag har skrivit om detta för femton år sedan, och min rekommendation från då (som delas av språkvårdarna i Sverige) är att man använder årsverke och i analogi med det månadsverke. Det äldre manår är ju olämpligt genom att det inte är könsneutralt, och det har i praktiken fallit bort. Det vanligaste i Sverige i dag verkar vara årsarbetskraft (som bland annat användes i den språkpolitiska utredningen Mål i mun), men det vill jag inte rekommendera eftersom det känns både otympligt och ologiskt. Också årsarbeten förekommer i Sverige oftare än årsverken, och det är förstås en möjlighet. Ändå håller jag fast vid det tidigare rekommenderade (och likaså högfrekventa) årsverke, ett entydigt ord bildat enligt mönster av det gamla ordet dagsverke. Att det är det överlägset vanligaste ordet i Finland gör det minsann inte sämre.

Mikael Reuter