Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

En konstruktion som svenskar tycker känns främmande

Reuters ruta 22/3 2006

"Av sånt som kanske har inträffat, eller som vi åtminstone tror att har inträffat, eller som någon har berättat att har inträffat, skapar vi legender och myter". Den meningen, skriven av en finlandssvensk författare, har en språkredaktör vid en tidning i Sverige stött på, och han undrar om konstruktionen "som vi tror att/som någon har berättat att har inträffat" är gängse i finlandssvenskan.

Jag har skrivit om den här konstruktionen en gång tidigare, 1989, men det är en fråga som jag tycker kan vara värd att ta upp en gång till (alltså inte: "som jag tycker att kan vara …"). Orsaken är konstruktionstypen faktiskt kan sägas vara gängse i finlandssvenskan, samtidigt som den uppenbarligen hör till de finlandismer som känns klart främmande i Sverige.

Vad det hela handlar om är alltså det lilla ordet att framför predikatet i en så kallad satsfläta där subjektet är placerat tidigare i meningen. Låt oss utgå från två meningar med huvudsats och att-sats som å ena sidan Lisa säger att hon gillar den här boken och å andra sidan Lisa säger att den här boken är spännande. Om vi då gör en satsfläta och inleder meningarna med den här boken, utan att stryka eller lägga till något ord, så får vi i det första fallet Den här boken säger Lisa att hon gillar och i det andra fallet Den här boken tycker Lisa att är spännande.

Av de två senare meningarna är den första helt normal svenska. Där är nämligen den här boken objekt och hon subjekt i den att-sats som har "flätats" kring huvudsatsen säger Lisa. I den senare meningen är däremot den här boken subjekt (den här boken är spännande), och det finns alltså inget subjekt mellan att och är. I det fallet krävs det att att stryks: Den här boken tycker Lisa är spännande. Alternativt kan, under vissa förutsättningar, ett pronomen eller formellt subjekt sättas in. En kombination av dessa två kunde tillämpas på meningen i ingressen, som då kunde lyda Av sånt som kanske har inträffat, eller som vi åtminstone tror har inträffat, eller som någon har berättat att det har inträffat, skapar vi legender och myter

En tumregel som fungerar för det mesta är att en tempusböjd verbform (har, kommer, kändes osv.) inte direkt kan föregås av att om inte subjektet kommer efter predikatet (som i Hon sa att kommer inte Kalle så får vi vidtala någon annan).

Mikael Reuter