Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vad är dåligt språk?

Reuters ruta 14/9 2005

Debatten kring den nya Språkriktighetsboken fortsätter, och det är bara positivt. I en insändare förra veckan frågar sig skribenten när dåligt språk blir bra, och undrar, som många andra, hur snar man är "att acceptera dåligt språkbruk bara tillräckligt många tillräckligt länge håller sig med det" – "men till vilket pris av torftighet och förlorat väsen?"

Mitt tröstande svar är att dåligt språkbruk aldrig accepteras – om det är dåligt språkbruk. Rena språkfel, som praktiskt taget ingen med svenska som modersmål skulle göra sig skyldig till, fortsätter att vara språkfel. Detsamma gäller en del konstruktioner som är klart regionalt begränsade eller utpräglat talspråkliga. Även om man i Norrland ofta säger "skorna är trasig" så är detta inte acceptabelt i skriftspråket. Detsamma gäller han som objektsform: "Skilj mellan han som subjektsform och honom som objektsform i skrift. Det heter alltså han såg mig men jag såg honom", står det i Språkriktighetsbokens rekommendation. Vidare avråder man från till exempel formerna centrat och faktat och särskrivningar som sjuk sköterska, även om dessa är relativt vanliga i skrift.

Men, som jag skrev i min förra språkspalt, det är inte de klara språkfelen som är intressanta i en språkriktighetsbok utan de omdebatterade alternativa konstruktionerna. Här är den nya boken mån om att bygga sina rekommendationer på objektiva grunder och inte hävda att en konstruktion är korrekt eller inte korrekt med det enda argumentet att någon tidigare auktoritet har gjort den bedömningen.

Ett särskilt problem är det som ibland kallas "inlärd irritation". Det handlar om ett antal – kanske något dussin – konstruktioner som ofta redan i modersmålsundervisningen i skolan har tagits upp som fel. Typexemplet nämnde jag i den förra rutan, nämligen "han är längre än mig". Att den konstruktionen nu godkänns gör därför många språkbrukare upprörda. Men den godkänns med goda argument som har anförts i språkriktighetsdiskussionerna redan i flera tiotal år, och man kan knappast hävda att detta sker till ett "pris av torftighet och förlorat väsen". Varför skulle språket bli torftigare av lite variation?

Dagens svenska språkvårdare är eniga om att det behövs ett normerat och funktionellt riksspråk för att svenskan ska kunna fortsätta att fungera som ett komplett och samhällsbärande språk också i dagens globala samhälle. Men språket blir snarast rikare om normen i vissa fall tillåter alternativa uttryckssätt.

Jag rekommenderar alla att själva läsa Språkriktighetsboken, och framför allt det inledande kapitlet om språkriktighet, språkförändring och bedömning av normkonflikter.

Mikael Reuter