Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Starkt och svagt än en gång

Reuters ruta 14/7 2005

Jag har nyligen fått två brev från personer som kommenterar övergången från stark till svag verbböjning och undrar om det handlar om något slags nymodigheter importerade från Sverige eller om det är de själva som är hopplöst gammalmodiga. I det ena fallet är det fråga om beslutade i stället för beslöt, och i det andra om uppväxt i stället för uppvuxen.

Svaret är i bägge fallen att det handlar om en länge pågående utveckling och att de svaga formerna (beslutade, uppväxt) har varit fullt levande i flera tiotal år. Den som tycker de känns främmande är knappast hopplöst gammalmodig men nog gammalmodig.

I en ruta i augusti 1993 tog jag upp tendensen till övergång från stark till svag böjning i vissa verb, bland annat simma, dyka, sluta och tvinga. Om besluta skrev jag då så här:
"Det vanliga verbet besluta böjs i dagens Sverige alltid svagt i presens och supinum: man säger och skriver beslutar och beslutat. Också preteritumformen beslutade håller på att tränga ut beslöt i synnerhet i mer formell stil. I Finland är emellertid beslöt nästan allenarådande, och formerna besluter och beslutit är fortfarande vanliga både i tal och i skrift, även om språkvården rekommenderar beslutar och beslutat."

Den beskrivningen gäller fortfarande, och jag tror jag vågar säga att beslutade ytterligare har stärkt sin position i Sverige – men formen är fortfarande förhållandevis ovanlig i Finland. Däremot har beslutar och beslutat gått starkt framåt och dominerar klart också i Finland.

När det gäller verbet växa har supinum- och participformen växt betraktats som huvudform i Svenska Akademiens ordlista sedan 1980-talet, medan vuxit respektive vuxen har kommit i andra hand. Det motsvarar kanske inte helt språkbruket, eftersom både vuxit och vuxen fortfarande har en stark position också i Sverige. I den aktuella sammansättningen (uppvuxen/uppväxt) tycks den starka formen uppvuxen ännu i dag vara nästan dubbelt så vanlig som den svaga.

Främst i Finland används ju fullvuxen ofta i den allmänna betydelsen 'vuxen' (i motsats till barn). I den betydelsen kan man inte tänka sig fullväxt, men den svaga formen kan däremot mycket väl användas till exempel om en fullväxt individ av ett djur.

Liksom i så många andra fall är det alltså här fråga om parallella former som båda är fullt korrekta och fullt levande. Ingen orsak att irritera sig på andras språkbruk, med andra ord.

Mikael Reuter