Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Landsorten och landsbygden

Reuters ruta 9/3 2005

Hur levande är betydelseskillnaden mellan landsorten och landsbygden i dag? En läsare har reagerat på en rubrik där uttrycket ”på landsorten” uppenbarligen används i samma betydelse som ”på landsbygden” eller ”på landet”. 

Av tradition är skillnaden mellan de två orden klar.

Med landsbygd avses ett (vanligen större) område med begränsad tätortsbebyggelse (def. enl. Svensk ordbok). Landsbygd kan i och för sig finnas också inom städerna: i själva verket består ju en stor del av våra städer, i synnerhet de nyare städerna, av landsbygd. Det gäller både storstäder som Esbo och Vanda och mindre städer som Pargas och nuvarande Ekenäs. Ofta används landsbygden i bestämd form om hela den del av ett land som ligger utanför de större tätorterna. Man talar om flykten från landsbygden, lugnet på landsbygden, en levande landsbygd och så vidare.

Landsorten, i bestämd form, avser i sin tur den del av ett land som ligger utanför huvudstaden. Någon gång utesluts förutom huvudstaden också de tätt bebyggda kranskommunerna och kanske de allra största övriga städerna. Men ser man till det traditionella språkbruket så ligger både Tammerfors och Åbo och i princip också Esbo och Vanda i landsorten. Andra städer än huvudstaden är landsortsstäder, och där utges kanske landsortstidningar.

Någon gång används landsort också i obestämd form, om en viss ort (och nu talar jag inte om orten Landsort i skärgården söder om Stockholm). Det bruket verkar förekomma främst i äldre språkbruk: ”Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet [---] och nedsatte mig i en landsort” (Carl Jonas Love Almqvist). I dagens svenska är det mindre vanligt, men det är inte okänt. Stora finsk-svenska ordboken ger landsort som motsvarighet till maaseutupaikkakunta.

Frågan är nu om distinktionen mellan landsbygd och landsort håller på att luckras upp. Tecken på det kan redan iakttas. Ett sådant tecken är prepositionsbruket: traditionellt har man sagt ”i landsorten” (i motsats till ”på landsbygden”), men nu ser man allt oftare också ”på landsorten”. Det framgår inte alltid vilken betydelse skribenten har lagt i uttrycket, men ibland är det uppenbart att det inte är fråga om den traditionella. I en beskrivning av förhållandena i Lettland står det till exempel ”Tillväxten är 7 till 8 % i större städer men stagnerande på landsorten, där man lever på svältgränsen”.

Eftersom finskans maaseutu används i bägge betydelserna kunde man tänka sig att sammanblandningen är vanligare i finlandssvenskan än i rikssvenskan, men några klara indikationer på det går inte att hitta på rak arm.

Framtiden får utvisa hur utvecklingen går, men visst är det lite synd om vi förlorar den distinktion som hittills har funnits i svenskan.

Mikael Reuter