Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Stomla

Reuters ruta 21/7 2004

En läsare har till sin förvåning konstaterat att verbet stomla i betydelsen stappla eller snava inte finns i Svenska Akademiens ordlista och inte heller i andra svenska ordböcker. Ändå har hon så ofta och så länge hört sina vänner i Helsingfors använda det att hon fullt och fast har trott att det är svenska. Hur står det riktigt till med den saken?

Ja, vad som ska betraktas som ”svenska” och vilka svenska ord som ”finns” är förstås i många avseenden en relativ fråga. Att stomla inte tas upp i vanliga svenska ordböcker visar att det inte hör till det svenska riksspråkets ordförråd. Men ändå är det ett svenskt och nordiskt ord med gamla rötter. I Svenska Akademiens ordbok (alltså den stora historiska ordboken) finns det under uppslagsformen stumla (med stomla som alternativform), men brukligheten betecknas som ”numera nästan blott i vissa trakter, bygdemålsfärgat, och i Finland”. Betydelsen är ’gå osäkert eller vacklande eller stapplande eller snubblande; även i överförd användning i fråga om tal: tala osäkert eller stötigt eller hackigt’. En andra betydelse som uppges som enbart finlandssvensk är ’rumla, ruckla’.

Ett anmärkningsvärt faktum är att det bara är i den senare betydelsen som Hugo Bergroth i Finlandssvenska (1917) tar upp stomla som en finlandism. Det tyder på att det åtminstone i viss mån var gångbart i den tidens riksspråk i betydelsen ’stappla, snubbla’.

I finlandssvenska dialekter har stomla enligt dialektordbokens kartotek en viss spridning åtminstone i mellersta och södra Österbotten och i västra och mellersta Nyland. Som frågeställaren säger används det också i icke-dialektalt finlandssvenskt talspråk, åtminstone i södra Finland. Utöver de tidigare nämnda betydelserna har det också en innebörd av att föra oväsen.

Det som gör saken intressant är att det tycks vara fråga om ett mycket gammalt nordiskt ord, troligen besläktat med adjektivet stum. Vi kan jämföra med engelskans stumble ’snubbla, gå ostadigt’, som enligt SAOB sannolikt är ett lån från nordiska språk. Det skulle i så fall kunna tyda på att det har använts redan på vikingatiden.

I danskan är situationen av ordböckerna att döma ungefär som i svenskan. Den omfattande historiska Ordbog over det danske Sprog har stumle som uppslagsform men anger att det också har skrivits stomle. Som betydelse ger ordboken ’bevæge sig (gaa) med usikre, stive, stødende, besværlige skridt’. I ordböcker över modern danska saknas ordet däremot. Men enligt de norska Bokmålsordboka och Nynorskordboka finns stomle både i bokmål och nynorska i betydelsen ’gå famlende, ustøtt’ (stomle seg fram i mørkeret; høyre det stomle i uthuset).

Det skulle vara intressant att veta vilken spridning ordet i dag har i provinsiellt språk i Sverige. Att det i viss mån kan uppfattas som ljudhärmande gör kanske att det förstås i sitt sammanhang också av många som inte har det i sitt aktiva ordförråd. Någon orsak att undvika det i vardagligt finlandssvenskt talspråk finns inte, men vi ska självfallet vara uppmärksamma på att det inte längre i dag tillhör riksspråket.

Mikael Reuter