Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ska du krympa studentmössan?

Reuters ruta 19/5 2004

Vi som är lite äldre vet att studentmössan så småningom krymper och blir för liten. Vad det beror på vet jag inte, men kanske det delvis har att göra med att vi har ”krympt” den i en speciell betydelse av ordet krympa, nämligen ’inviga eller fira med ett dryckesgille’.

Jag trodde tills helt nyligen att den här betydelsen av krympa, av Hugo Bergroth i Finlandssvenska betecknad som en finlandism, var mer eller mindre utdöd. Själv känner jag den närmast bara från äldre språkvårdslitteratur. På sistone har jag i varje fall fått bekräftelse på att det ännu finns folk, åtminstone i Helsingfors, som kan krympa ett och annat med en liten skål i goda vänners lag.

Bergroth talar om verbet krympa = med ett dryckesgille inviga, i uttrycken ”krympa sin (nyss erhållna) tjänstefullmakt”, ”krympa sin nya kostym” och liknande, och anger som högsvensk motsvarighet blöta.

Svenska Akademiens ordbok bekräftar Bergroth genom att ge etiketten ”i Finl., vard.” åt betydelsen ”med avs. på nya kläder, erhållen fullmakt o. d.: inviga l. fira med viss förtäring l. ett dryckesgille o. d., ’blöta’.”

Men uppenbarligen har både Hugo Bergroth och SAOB fel. Den här betydelsen av krympa tycks ha gamla anor åtminstone i Stockholmsspråket. Den nämns i Östergrens Nusvensk ordbok (som redogör för språkbruket under förra hälften av 1900-talet) utan hänvisning till finlandssvenskan (men bruket betecknas som bildligt och skämtsamt). Likaså finns ordet i Arthur Thesleffs Stockholms förbrytarspråk och lägre slang från 1912 och i Haldo Gibsons Svensk slangordbok från slutet av 1960-talet, med exemplen ”krympa galonerna, krympa studentmössan”.

I en gammal Stockholmsskildring som sändes i radio på 1940-talet (men som handlade om betydligt äldre tider) talas det om att ”för varje häst som skoddes så var det naturligtvis så att de skulle krympas”, med förklaringen: ”Nya kläder kan man blöta för att krympa dem till passande storlek. Här blötte man sig själv = drack sprit ’för att krympa hästskorna’.”

Det sista exemplet visar att det uppenbarligen finns ett samband mellan krympa och det blöta som Bergroth betecknar som den högsvenska motsvarigheten. Liksom man krymper nya yllekläder genom att blöta dem, kan man krympa t.ex. tjänstefullmakter, kostymer, studentmössor, pris och stipendier genom att blöta dem – eller snarare sig själv – i lite sprit. Att krympa ett stipendium med en liten fest är alltså inte ursprungligen – som många tror – att göra det mindre på grund av de kostnader man har för festen.

Det ”högsvenska” blöta som Bergroth nämner, och som i SAOB definieras som ”fira gm pokulerande” och i Nusvensk ordbok exemplifieras med ”blöta sin nya mössa inviga den med ett rus, en dryckesfest” är för övrigt i dag lika urmodigt som krympa i samma betydelse. Så går det ofta med slang och vardagsord. Även om krympa i den här betydelsen inte är helt utdött i Helsingforssvenskan, så är det i varje fall utrotningshotat. 

Mikael Reuter