Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Beklagar sorgen

Reuters ruta 17/3 2004

En läsare ställer sig frågande, för att inte säga direkt negativ, till uttrycket ”jag beklagar sorgen”, som enligt hans mening är en olycklig kontamination, dvs. sammanblandning, av ”jag beklagar förlusten” och ”jag deltar i sorgen”. Man kan alltid beklaga förlusten, men sorgen är den mekanism som i slutändan återger balansen och framtidstron, och den skall definitivt inte beklagas, även om den gärna kan den delas, menar han. Förekommer ”beklaga sorgen” också i Sverige, eller är det ett resultat av finskt inflytande (surunvalittelu)?

Här vill jag först och främst säga att de allra flesta tycks finna det svårt att i ord uttrycka sitt deltagande när någon har förlorat en närstående. I en artikel om sörjande står det t.ex. så här: ”Folk undviker det som är jobbigt att prata om och vet inte hur de ska bete sig. De beklagar sorgen, inte förlusten. De säger en massa sanna saker men de är inte känslomässigt relevanta.”

På sätt och vis kan man säga att detta stöder frågeställarens åsikt, men ändå kan jag inte riktigt hålla med om det. Det är nämligen ovedersägligen så att uttrycket ”beklagar sorgen” är helt etablerat på svenska, och snarast kan betraktas som den normala kondoleansfrasen. Enligt Svenska Akademiens ordbok (det aktuella bandet tryckt 1902) har uttrycket använts åtminstone sedan 1700-talet. Den definition som SAOB ger för (denna betydelse av) beklaga är ”gifva (konventionellt) uttryck åt sitt deltagande i (ngn sorg) l. vid (ngn sorglig händelse); kondolera”. Också konstruktionsordboken Svenskt språkbruk tar upp uttrycket, med exemplet ”han kom omedelbart efter dödsfallet för att beklaga sorgen”.

Utifrån de här exemplen kan man kanske säga att beklagar sorgen är ett i viss mån konventionellt uttryck, som inte signalerar ett verkligt djupt engagemang och deltagande i sorgen. I de flesta fall är detta väl också helt ärligt och adekvat: det är ofta en överdrift att säga att man verkligen deltar i sorgen, om inte den döde är någon som man själv har haft en nära relation till. Och det att man beklagar sorgen ska inte uppfattas som att man beklagar att den sörjande sörjer, utan att man beklagar att det har skett något som ger anledning till sorg.

Helt klart är i varje fall att uttrycket inte har något med finskan att göra. Även om kondoleans på finska är surunvalittelu (ordagrant ”sorgbeklagande”), så är motsvarande finska standardfras snarare otan osaa (jag deltar).

Klagomål

Apropå beklaga vill jag gärna komma med en komplettering till förra veckans ruta om svenska ord för feedback. Samma morgon som rutan publicerades var det någon som i en radiosändning översatte det finska palaute (i negativ betydelse) med klagomål, och det var en mycket träffande översättning just i det sammanhanget.

Mikael Reuter