Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Om skolspråksmognad och missförstånd

Reuters ruta 22/10 2003

De flesta läsare har säkert vid det här laget blivit medvetna om att Svenska språknämnden i Finland har publicerat ett förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland, författat av nämndens ordförande professor Marika Tandefelt. Det som har väckt mest uppmärksamhet och framför allt blivit mest missförstått är begreppet ’skolspråksmogen’ som behandlas i ett par av de sex avsnitten i ett av de 11 kapitlen.

Som ord är skolspråksmogen något nytt, men som begrepp har det förstås alltid existerat. I de allra flesta skolor i Finland har man haft som utgångspunkt att de barn som börjar skolan också förstår skolans språk. Undantagen har varit de så kallade språkskolorna och på senare tid språkbadsskolorna, men i bägge dessa har man haft särskilda resurser och en särskild pedagogik som utgår från att barnen har en annan språklig bakgrund och alltså inte är skolspråksmogna.

Det som förslaget till handlingsprogram vill lyfta fram är att problemet med barn som inte är skolspråksmogna är relativt nytt (med undantag för svenska skolor på vissa helt finska orter, som i praktiken till stor del fungerar som språkskolor). Däremot har det länge funnits tvåspråkiga barn, men de innebär nästan per definition inte något egentligt problem. Den som är tvåspråkig kan ju två språk, och om det ena av dem är svenska så är det mer till nytta än till skada om hon eller han också kan finska.

Det som står i handlingsprogrammet är framför allt att föräldrarna – i samarbete med lärarna och inte minst förskolan – har ett ansvar för att ge de blivande skoleleverna stöd i skolspråket redan före skolstarten. Ingenstans står det att finska barn inte skulle vara välkomna till den svenska skolan, förutsatt att de har blivit förberedda på den. Tvärtom konstateras där att det har visat sig att valet av svensk skola för ett barn från ett rent finskspråkigt hem oftast innebär att föräldrarna är redo att göra en stor insats för att stödja barnets skolgång. Barn ur svensk- och tvåspråkiga hem har inte alltid ett lika engagerat stöd av föräldrarna. Typfallet är väl den svenska pappan som inte ger sig tid att umgås med sina barn och ge dem sitt språk, men som sedan nog vill att barnet går i svensk skola.

Att förslaget till handlingsprogram har lett till ett sådant rabalder beror alldeles uppenbart på en säkerligen oavsiktlig olycklig vinkling av just den här saken i den första nyhetsrapporteringen. Den vinklingen har sedan begärligt tagits upp av motståndare till svenskan och den svenska skolan. Upprörda insändare och kommentatorer på finlandssvenskt håll har i in tur fått sin bild av handlingsprogrammet den vägen, utan att själva ha sett programmet och än mindre läst vad det står i det.

Vill man se positivt på det hela kan man säga att ett av de tio huvudförslagen i handlingsprogrammet redan håller på att förverkligas: ”Frågan om vilken färdighet i skolspråket som skall krävas av den som önskar börja i den svenska skolan måste diskuteras både nationellt och lokalt”. Men samtidigt skulle man gärna se att folk uttalade sig mindre grötmyndigt om en text som de aldrig har sett, och som är betydligt mer nyanserad och resonerande än vad som har kommit fram i nyhetsrapporteringen.

Och framför allt skulle man gärna se en diskussion kring de andra kapitlen och förslagen i handlingsprogrammet. De är många, men de syftar alla till att stärka och bevara svenskan i Finland som ett modersmål, med fokus på den språkliga kvaliteten snarare än på de språkliga rättigheterna. De fyra ledstjärnorna för arbetet har varit att svenskan i Finland är – och måste förbli – ett komplett och samhällsbärande språk, att svenskan i Finland är en del av det svenska riksspråket, att det bästa sättet att vårda språket är att använda det och att det att man arbetar för ett språk inte betyder att man arbetar mot ett annat.

Mikael Reuter