Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fullmäktige – tredje gången gillt?

Reuters ruta 5/3 2003 

Två gånger tidigare har jag i den här språkspalten behandlat ordet fullmäktige och böjningen och hanteringen av det. Första gången, 1988, skrev jag bl.a. så här: ”Det är alltså inte korrekt språkbruk att tala om ’ett fullmäktige’, hur ofta man än ser det i Finland. --- I stället för det oriktiga ’ett enigt kommunfullmäktige beslöt ...’ kan man säga t.ex. ’kommunfullmäktige var eniga då de beslöt ...’, ’kommunfullmäktige beslöt enhälligt ...’ eller ’en enig fullmäktigförsamling beslöt ...’” Den andra gången, 1995, efter att den nya kommunallagen godkänts, var jag redan försiktigare och skrev bl.a. följande: ”På det sättet uppfattas fullmäktige som ett enhetligt kollektiv snarare än som pluralformen av fullmäktig (vilket alltså understryks av att en enskild ledamot inte längre kallas ’fullmäktig’). --- Observera i varje fall att det fortfarande inte kan anses vara korrekt att tala om ’ett fullmäktige’, annat än möjligen i betydelsen ett fullmäktigsammanträde.”

I dag, med facit i hand, får jag ta tillbaka det mesta av vad jag tidigare har skrivit. Utvecklingen har både i Sverige och i Finland lett till att fullmäktige allmänt uppfattas som en singular kollektivbeteckning med genus neutrum. Det finns, också på ett flertal svenska kommuners officiella webbplatser, rikligt med exempel på ”det nya fullmäktige”, ”ett nytt fullmäktige” och ”ett enigt fullmäktige”. Som en svensk kollega till mig konstaterar är den användningen inte bara etablerad utan känns i dag också naturlig.

Det hänger helt klart ihop med att en enskild ledamot av ett (sic!) fullmäktige inte längre kallas ”fullmäktig” utan just (fullmäktige)ledamot, i Finland såväl som i Sverige. Det är för övrigt en stor lättnad, eftersom böjningen av fullmäktig var erkänt besvärlig. Men hos en del fullmäktigeledamöter tycks ändringen från 1995 ännu inte ha gått hem, eftersom de i sina valannonser inför riksdagsvalet presenterar sig som ”fullmäktig”.

Frågan är då hur långt vi ska gå. Tills vidare förefaller det befogat att hävda att fullmäktige i varje fall normalt är ett oböjligt kollektivord. Vi kan tala om ett fullmäktige och det nya fullmäktige, men det är åtminstone än så länge mycket ovanligt att man talar om flera fullmäktigen och det nya fullmäktiget. Men även om vi ännu i dag rekommenderar att ordet fullmäktige inte böjs, får vi väl konstatera att det knappast i längden kan betraktas som fel att böja det regelbundet och tala om t.ex. ”det nya fullmäktiget i Pargas” och ”flera nya fullmäktigen i Åboland” – enligt samma mönster som vi böjer ord som dike och äpple.

Ännu i kommunallagen av 1995 gick man in för att använda fullmäktige på ett sådant sätt att man inte hänvisade till ordet med vare sig de eller det. I stället upprepades vid behov ordet fullmäktige: ”Fullmäktige kan --- återkalla uppdragen för de förtroendevalda som fullmäktige har valt ...” Så kan man naturligtvis fortfarande göra om man vill vara försiktig, men ingenting borde i dag hindra att man hänvisar till fullmäktige med pronomenet det.

Om knappa två veckor är det ju inte nya fullmäktige (fullmäktigen?) som ska väljas, utan en ny riksdag. Och då passar det ju bra att apropå ledamöter konstatera att vi för första gången enligt den nya grundlagen väljer riksdagsledamöter och inte riksdagsmän.

Mikael Reuter