Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fisk(e)bragder

Reuters ruta 27/8 2003

En yngre kollega till mig stötte för en tid sedan på ordet ”fiskebragder” i en text. Hon tolkade det som något slags bedrifter i samband med fiske – kanske en jättefångst – men fick det inte att stämma med resten av texten. Någon hjälp fick hon inte heller när hon slog i moderna svenska ordböcker, för där hittar man varken fiskbragder eller fiskebragder. Går man däremot till äldre verk som Dahlins Ordbok över svenska språket från mitten av 1800-talet, Östergrens Nusvensk ordbok från 1920-talet och naturligtvis Svenska Akademiens ordbok så får man besked: det handlar om fiskeredskap eller fiskedon, framför allt nät, katsor och annat som ligger i vattnet.

Det förefaller alltså som om ordet fiskbragder (med parallellformen fiskebragder) helt har fallit ur bruk i Sverige av i dag. Det kan förstås vara en överdrift. Även om ordet inte används i massmedierna (och i moderna webbtexter) och därför inte tas upp i moderna ordböcker, behöver det inte vara så att det inte används av fiskare och andra kust- och skärgårdsbor.

De relativt få belägg jag har hittat från Sverige är alla från 1800-talet eller början av 1900-talet. Men det handlar om namnkunniga författare: Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Albert Engström. ”Emellertid är resan öfver färjan sällan farlig, såvida icke färjkarlen krånglar in sina åror i de otaliga fiskbragder, som borgerskap och hederliga menniskor äfven från landet tätt och jemt utsätta i sundet”, skriver t.ex. Almqvist, och Albert Engström säger om de sega gamla skärgårdsborna: ”var lugn för att de kunnat hålla i en rorkult och ta upp sina fiskbragder i rykande storm, arbetande med händer och tänder, om det gäller”.

I Finland lever fisk(e)bragderna i varje fall kvar i högönsklig välmåga, från Österbotten via Åland till östra Nyland. Åtminstone för personer med anknytning till kust och skärgård är det för det mesta ett välkänt ord, även om några av mina sagesmän främst hänvisar till att det var den äldre generationen som använde det.

Och det är inte bara i talspråket som ordet fiskbragder lever kvar. Det förekommer bl.a. i en lag om fiskeriförsäkringsföreningar från så sent som 1993, och Havsforskningsinstitutet skriver i en helt aktuell text om algblomningar att de ”är skadliga när de smutsar ner vattnet, stränderna och fiskbragder, när de ger upphov till smakfel hos fisk eller när de producerar gifter som innebär fara för andra organismer”.

Som så många andra gånger får jag väl konstatera att vi bör vara uppmärksamma på att ordet kanske missförstås eller inte alls förstås i Sverige, men annars tycker jag vi kan fortsätta att använda det.

I Finland verkar formen med e, fiskebragder, vara vanligare än fiskbragder, medan det i Sverige har varit tvärtom åtminstone under senare tid att döma av både exemplen på webben och SAOB. Men Dalin (1850-talet) har fiskebragd som huvudform, och ännu Östergren menar att den är vanligast. Fiskebragd är också uppslagsordet i Ordbok över Finlands svenska folkmål.

Ordet bragd i fisk(e)bragd har samma ursprung som i det moderna bragd ’bedrift, stordåd’. Det fornsvenska braghþ betydde ungefär ’konstfärdigt arbete, konstgrepp, knep’, och den germanska grundbetydelsen anses ha varit ungefär ’hastig rörelse’.

Mikael Reuter