Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

En mångfasetterad fråga

Reuters ruta 11/6 2003

Det var säkert åtskilliga alerta läsare som reagerade när jag i min förra språkspalt skrev om Akademiska sångföreningens ”165-årskoncert”. Någon undrade om det numera är tillåtet att skriva konsert med c, medan de flesta bara helt riktigt konstaterade att språkvårdaren inte själv kan stava rätt. Till detta kan jag bara säga errare humanum est – det är mänskligt att fela. Kanske var det ordet koncern som spelade mitt undermedvetna ett spratt.

En intressant detalj är att stavningskontrollen inte reagerade. Orsaken är att det finns en regel i den automatiska stavningskontrollen i Svefix som säger att sammansättningar som innehåller siffror inte ska markeras, troligen för att det skulle ge så många falsklarm. Det enskilda ”koncert ” skulle Svefix däremot inte ha släppt igenom, och också t.ex. en sammansättning som ”körkoncert” föreslås ändrat till det riktiga körkonsert.

Stavningen av konsert på svenska har stabiliserat sig först på 1800-talet. T.ex. i Abraham Sahlstedts svenska ordbok av 1773 skrivs det concert, och den stavningen var enligt uppgifterna i Svenska Akademiens ordbok vanlig åtminstone fram till slutet av 1700-talet. Ordet har lånats in via franskan och tyskan från det italienska concerto, som i sin tur kan härledas till lat. concertare ’kämpa, tävla’.

Att konsert har börjat stavas med s i svenskan sammanhänger uppenbarligen med att det har kommit in just via franskan och tyskan. Vi har ju en gammal tradition att stava lånord från franskan på svenskt sätt. Det tidigare nämnda koncern är ett 1900-talslån från engelskan och därför inte riktigt jämförbart, men t.ex. koncept och koncis är också gamla lån och de skrivs troligen med c för att de är lånade direkt ur latinet. Att t.ex. konsensus och konservera skrivs med s beror ju på att motsvarande latinska ord också skrivs med s.

En närliggande parallell är ordet fasett ’slipad yta på glas, ädelstenar etc.’ (jfr fasettglas, fasettslipad). Ursprunget är det franska facette med samma betydelse, diminutiv till face ’ansikte’ (jfr fas i betydelsen ’avsneddad kant, och verbet fasa ’hyvla så att en sned kant uppkommer’). Av fasett har vi fått verbet fasettera ’slipa i fasetter’, som sedan i sin tur har gett upphov till adjektivet fasetterad med den överförda betydelsen ’mångsidig och nyanserad’.

Ett slags förstärkning av denna betydelse har vi i mångfasetterad, som alltså enligt svensk rättstavningstradition borde stavas med s. Men stavningen mångfacetterad med c är numera mer än dubbelt så vanlig som den med s, och den har därför accepterats som s.k. även-form i den senaste upplagan av SAOL, och i konsekvens med det också facett, facettera och facetterad. Det är snart bara de riktiga konnässörerna som vet att de här orden egentligen ska skrivas med s.

Slutligen kan det vara på sin plats att påpeka att rasist och rasistisk bara kan skrivas med s på svenska. Och här är det fråga om ett klart fall: ingen skulle hitta på att skriva ras med c.

Mikael Reuter