Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Strängera?

Reuters ruta 6/2 2002

Lever ordet strängera (i bet. göra strängare, skärpa) kvar i finlandssvenskt språkbruk? Är det självklart för alla finlandssvenskar (inräknat ålänningarna) vad det betyder? Den frågan fick jag för en tid sedan från en förlagsredaktör i Sverige som brukar skriva språkspalter och ordkåserier om åländska ord och som i en åländsk tidningsledare nyligen hade stött på uttrycket "strängeringen av skattegränsen kring Åland".

Frågan är svår att besvara. Visserligen tror jag att åtskilliga finlandssvenskar liksom jag själv känner igen ordet och också förstår det i de sammanhang där det används, men samtidigt har jag en stark känsla av att det förekommer ytterst sällan i dagens finlandssvenska språkbruk. I Sverige är det sedan länge utdött.

Strängera tas upp som en finlandism av Hugo Bergroth i boken Finlandssvenska (1917), men i en lite annan betydelse:
"Strängera brukas hos oss i bet. vara sträng; ’han strängerar med sina elever’, högsv.: är sträng; ’han har börjat strängera på senare tider’, högsv.: har börjat bli strängare, börjat fordra mera, ökat sina fordringar. I äldre tiders sverigessvenska träffas verbet stundom, ehuru icke som skolterm."

Den användning som Bergroth nämner är åtminstone för mig helt obekant, trots att den tas upp ännu i 1964 års upplaga av Bergroth–Petterssons Högsvenska.

I Svenska Akademiens stora ordbok tas verbet strängera upp i ett flertal betydelser (bl.a. konkret ’strama upp’: strängera bålen). De betecknas alla som utdöda eller föga brukliga, utom just betydelsen ’göra strängare o.d.’ som har bruksbeteckningen "numera bl. i Finl.". Bland beläggen finns ett från Hufvudstadsbladet så sent som 1989: "Nu säger centralbanken att om inte bankerna nedbringar sin utlåning får de lov att räntefritt deponera kassareserver i centralbanken. Det är en strängering av reglerna."

Ett flertal liknande exempel har min svensk-åländska kollega hittat i de åländska tidningarna på 1980- och 1990-talen: "strängering av inflyttades rätt att köpa fast egendom", "En strängering av byggnadsbestämmelserna har diskuterats också i Kumlinge", "chefdirektörens budskap om att strängera jordförvärvslagen" osv.

I Finlandssvensk ordbok (vars tredje upplaga nyss har kommit ut) letar man förgäves efter verbet strängera. Att det inte tas upp där beror inte på redaktörernas förbiseende, utan på bedömningen att det knappast längre förekommer i språkbruket. Men kanske ordet är vanligare på Åland?

I varje fall är det inte fråga om ett uttryck som vi behöver öda krafter på att bekämpa. Fast risken är förstås att en språkspalt som den här återuppväcker en nästan saligen insomnad finlandism …

Mikael Reuter