Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Riktigt bra

Reuters ruta 16/10 2002

"Hur ska vi riktigt ta oss dit?"
"Vi kan bra ta tåget till Åbo och sedan fortsätta med buss."
Den korta dialogen får illustrera de speciella finlandssvenska sätten att använda adverben riktigt och bra, två syntaktisk-semantiska finlandismer som troligen är tämligen okända bland finlandssvenska språkbrukare. De nämns visserligen bägge två i Finlandssvensk ordbok, och den speciella användningen av riktigt tas upp redan i Bergroths Finlandssvenska och sedermera både i artiklar i Språkbruk på 1980-talet och i Harry Stenmarks Finlandssvenska ord och uttryck, men ändå hör de knappast till de frågor som brukar behandlas t.ex. av modersmålslärare.

Låt oss börja med den speciella användningen av bra i betydelsen ’mycket väl’, ’utan att någonting hindrar det’, ’gärna för mig’. En läsare i Sverige har påpekat att det är en finlandism som jag själv har använt några gånger i mina språkspalter, vilket jag villigt ska erkänna. Jag skrev t.ex. en gång att vi ”bra kan fortsätta att använda” det gamla svenska namnet Dorpat vid sidan av Tartu. Men så kan man alltså inte använda bra på rikssvenska.

Det är nästan alltid i kombination med verbet kunna som bra används på detta sätt i finlandssvenskan. ”Jag kan bra tänka mig att …”, ”vi kan bra göra på det här sättet” är alltså finlandssvenska uttryck som i rikssvenskan motsvaras av ”jag kan gott tänka mig att …”, ”vi kan mycket väl göra på det här sättet”. Också orka kan väl i finlandssvenskan kombineras med bra på samma sätt: ”jag orkar bra gå några kilometer till”.

Däremot går det bra att på rikssvenska säga just ”det går bra att säga så”. Och lägger man ett lika framför bra går det också bra: ”vi kan lika bra ta nästa tåg”, ”vi kan lika bra göra på det sättet”.

Självfallet kan bra användas i en massa andra sammanhang i betydelsen ’väl’, som i den kända palindromen ”ni talar bra latin”. Vi kan jämföra det med det enbart finlandssvenska ”du kan bra tala finska” som betyder ungefär ”du får gärna för mig tala finska”.

När jag diskuterade bruket av bra med en svensk kollega och berättade att jag skulle skriva en språkspalt om det, så föreslog hon att jag samtidigt skulle ta upp den finlandssvenska användningen av riktigt i betydelsen ’egentligen’. ”Ja, det kan jag ju bra göra”, sa jag spontant …

”Vad gör du riktigt?”

Adverbet riktigt används i rikssvenskan dels förstärkande (det kändes riktigt kallt i morse), dels i en allmän betydelse av ’rätt, korrekt’ (det är säkert riktigt tänkt) och i kombinationer som inte riktigt, alldeles riktigt, mycket riktigt. Enbart finlandssvenskt är det däremot att använda det i betydelsen ’egentligen’: ”Vad gör du riktigt?” (vad är det du gör, vad gör du egentligen), ”vad vill du riktigt ha sagt med det där?” (vad är det egentligen du vill ha sagt med det där), ”var har du riktigt varit?” (var har du egentligen varit). Som synes är det framför allt i frågekonstruktioner som riktigt används på det sättet i finlandssvenskan.

Det är svårt att säga hur utbrett det här bruket av bra och riktigt är i finlandssvenskan, men det skulle vara intressant att få det undersökt, inte minst dess regionala spridning. Att det handlar om ett inflytande från finskan verkar sannolikt: jämför användningen av hyvin och oikein i motsvarande fall. Jag har i varje fall en känsla av att båda uttryckssätten är så djupt rotade i språkbruket att det är svårt att tänka sig att andra än mycket medvetna språkbrukare ska börja undvika dem.

Mikael Reuter