Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Numret på bottnen

Reuters ruta 4/9 2002

För ett par veckor sedan skrev jag om ett antal ord som ibland tenderar att få fel genus, dvs. behandlas som ett-ord i stället för en-ord. I de fallen handlade det inte om några typiska finlandssvenska fel, utan exemplen på ”havret”, ”gödslet”, ”spannmålet” m.fl. var tagna ur sverigesvenska texter. Den här gången ska jag i stället ta upp två ord som i finlandssvenskan – kanske främst i södra Finland? – envist brukar användas med fel genus, nämligen botten och nummer. Redan Hugo Bergroth nämner i boken Finlandssvenska från 1917 att man ofta i Finland säger ”bottnet” och ”nummern”, så de här finlandismerna liksom så många andra har säkert över hundra år på nacken.

Den korrekta böjningen av ordet botten är alltså (en) botten, bottnen (eller botten), flera bottnar. I praktiken är den oböjda formen botten klart vanligare än bottnen som bestämd form: det växer sjögräs på botten (jfr på stranden), båten har hål i botten (jfr i sidan), botten är nådd (jfr målet är nått) osv. På samma sätt böjs ju braxen: (en) braxen, (den här) braxen, braxnar.

Ser man till bruket i de finlandssvenska dialekterna visar det sig att botten är den-genus i alla österbottniska dialekter, på Åland och i västra Åboland, medan det i de öståboländska och nyländska dialekterna förekommer både som neutrum och som den-genus. Och jag tror jag vågar påstå att merparten av seglarna åtminstone i södra Finland talar om ”lerigt botten” och att ”måla bottnet”.

Med ordet nummer är det alltså tvärtom: det är neutrum i riksspråket men får ofta den-genus i finlandssvenskan. Den korrekta böjningen är alltså (ett) nummer, numret, flera nummer.

I finlandssvenskan förekommer den bestämda formen ”nummern” allmänt, till och med i äldre lagstiftning. ”Fyll i rutan och omringa nummern” står det t.ex. i anvisningarna för elektronisk anmälan till en fakultet vid Helsingfors universitet, och i de mest vitt skilda sammanhang uppmanas man ringa till ”nummern” det och det. Likaså talar både gamla och unga om ”min telefonnummer”. Om möjligt ännu vanligare är det att man talar om ”numror” i pluralis.

Trots alla ansträngningar från språkvårdare och modersmålslärare lever alltså både ”bottnet” och ”nummern” kvar i finlandssvenskan. Det får vi nog finna oss i. Men i vårdat talspråk (t.ex. i radion, på telefonsvarare osv.) och i normal sakprosa bör vi kunna ställa krav på att orden behandlas korrekt.

I Bergroths Finlandssvenska finns flera exempel på ord som tenderar att ha olika genus i finlandssvenskan och rikssvenskan. I några fall har utvecklingen i varje fall lett till att skillnaden har upphävts. Nästan ingen finlandssvensk talar väl i dag om ”ett fabrik” eller ”nävret”, och å andra sidan har spottet (som Bergroth anger som en finländsk form) blivit normalformen också i rikssvenskan och snoret accepteras som alternativ form. Så av de vanligaste orden är det faktiskt bara botten och nummer som vi behöver kämpa med, sedan pennin (fisv. ”ett penni”) har gått till hävderna.

Mikael Reuter