Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Kan man jäva sig?

Reuters ruta 5/6 2002

Före detta kulturministern Suvi Lindén och hennes golfbana har aktualiserat uttrycket jäva sig – det som hon alltså borde ha gjort när det gällde att fatta beslut om bidrag. Men det är absolut inte bara i fråga om den affären som jäva sig har förekommit på sistone. I Hufvudstadsbladets webbarkiv finns 13 artiklar från de senaste åren där det har förekommit, och söker man allmänt på webben får man åtskilliga färska belägg till från hela Svenskfinland. Men intressant nog inte ett enda från Sverige, om man bortser från ett citat av Strindberg. Är detta alltså en tidigare ouppmärksammad finlandism?

Ja, det tycks det faktiskt vara. Det kan man lätt konstatera när man studerar bruket, och en rikssvensk kollega till mig bekräftar misstanken: att jäva sig eller andra (t.ex. ett vittne) i betydelsen ’anmäla jäv’ eller ’förklara jävig’ är inte ett uttryck som används i allmänspråket av i dag i Sverige. (Att vara jävig är, enligt definitionen i Svensk ordbok, att vara olämplig att delta i en juridisk process på grund av [risk för] partiskhet.)

Det intressanta är emellertid att både äldre och nyare ordböcker tar upp ordet jäva också i den här speciella juridiska bemärkelsen utan någon som helst kommentar om att ordet är föråldrat eller används främst i Finland. Bertil Moldes Illustrerad svensk ordbok från 1960-talet ger som första betydelse för jäva ”jur.: anföra jäv mot (ngn el. ngt el. sig själv)”, och den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista liksom Bonniers svenska ordbok från 1998 har likaså ”anföra jäv mot” som första betydelse. Svensk ordbok anger visserligen den allmänspråkliga betydelsen ’visa oriktigheten av’ som huvudbetydelse, men tillägger ”spec. jur. anföra jäv mot”.

Men faktum kvarstår. Ser man till språkbruket av i dag så är det bara i finlandssvenska texter man hittar exempel som ”hans erfarenhet är att en ordförande som är medlem i domkapitlet alltför ofta blir tvungen att jäva sig”, ”i kvällens tävling hade NN i egenskap av tävlingsdeltagare jävat sig som domare”, ”Det är solklart att NN borde ha jävat sig i detta ärende”.

I Sverige används alltså i motsvarande fall närmast anmäla jäv eller förklara sig (eller någon annan) jävig. I reglerna för en förening kan det t.ex. stå så här:

”Den som ska delta i en utredning eller prövning är skyldig att själv pröva frågan om han är jävig. Om han är jävig eller det kan förmodas att det finns någon särskild omständighet, som enligt honom själv eller andra kan tänkas tala mot hans opartiskhet, ska han själv anmäla jäv, d.v.s. han ska inte delta i utredningen och prövningen.”

Däremot talar man alltså om att jäva ett påstående, jäva en uppfattning, jäva ett rykte osv. i betydelsen ’visa att (ngt) är oriktigt’.

Ordet jäv, på fornsvenska iæf, betyder ursprungligen ’tvivel’. Det har troligen bildats som en substantivering av den konjunktion som vi känner från engelskans och isländskans if, dvs. ’om’. Det handlar alltså om ett tvivel: tänk om det skulle vara så att ministern är partisk …

Hur ska vi då ställa oss till den här nyupptäckta finlandismen?

Min egen mening är att vi förstås ska uppmärksamma den och vara medvetna om den, men jag tycker inte att vi nödvändigtvis behöver försöka undvika den. Det handlar om ett uttryck som finns i alla ordböcker, och då är det ju bra att det används åtminstone någonstans inom det svenska språkområdet. Det tyckte också min svenska kollega.

Mikael Reuter