Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Beakta också centen

Reuters ruta 23/1 2002

Det har skrivits mycket om hur vi ska hantera euro språkligt, bl.a. i pluralis – senast i min språkspalt för två veckor sedan. Betydligt mindre har ordats om den mindre enheten, centen, eftersom språkvårdarna till en början inte kom att tänka på att också den kunde vara besvärlig. Men visst tycks den kunna vara det: jag har sett erkänt skickliga skribenter tala om ”ett cent”, och inte minst bestämd form pluralis tycks vara en stötesten.

I motsats till euron är myntenheten cent ju inte någon nyhet. Den har funnits i olika valutasystem, och mest känd är den som en hundradels dollar (införd på 1780-talet). Ordet har alltså förekommit i svenskan i över tvåhundra år, men det är knappast så många av oss som har stött på det i bestämd form pluralis.

Däremot råder det ingen tvekan om att det heter och alltid har hetat en cent. Den som säger ”jag har inte ett cent på mig” är kanske påverkad av inte ett öre, eller av den (inte riktigt accepterade) finlandssvenska formen ”inte ett penni” (det heter som bekant en penni, men det problemet gäller ju snart bara brittiska penni).

När vi inom kort deklarerar i mark behöver vi inte uppge pennina i de belopp vi skriver in i blanketten. Men när vi deklarerar i euro så ska vi så vitt jag förstår också uppge – ja vad då?

Cent hör ju till de relativt få en-ord som inte får någon ändelse i obestämd form pluralis. Till den här gruppen hör framför allt några andra myntenheter och andra måttord: mark, franc, dollar, rubel, rand (Sydafrika), tum, mil, procent.

Inte minst det sista, nämligen procent, är högst relevant här. Det råder väl ingen tvekan om att bestämd form pluralis är procenten (även om det i talspråk i synnerhet i finlandssvenskan lätt blir ”procentena” på samma sätt som ”takena” och ”bordena”). Detsamma gäller också åtminstone franc, rand, tum och mil: Jag sålde de sista francen i god tid före övergången till euro, de få randen räckte förvånansvärt långt, de två milen tog bara en kvart.

För rubel bör man i princip kunna tänka sig både rublen och rublerna, även om den förra formen känns lite främmande. Däremot har jag svårt att tänka mig ”marken” i bestämd form pluralis (”de sista marken har nu växlats till euro”), trots att ”markorna” som känt är en finlandism. Men det problemet slipper vi ju snart, om det nu någonsin har varit ett äkta problem. Och bestämd pluralis av dollar är rimligtvis dollarna.

Allt nog, cent följer i varje fall samma mönster som procent, franc och mil. Det korrekta är alltså att skriva som i postens och skatteförvaltningens elektroniska blankett: ”Eurobelopp antecknas i euro och cent, centen separeras med en punkt.”

Hur är det då riktigt med bestämd form pluralis av euro? Det har sagts oändligt många gånger att obestämd form pluralis normalt är euro, men att man kan tala om euror när det handlar om konkreta sedlar och mynt. I det senare fallet blir förstås den bestämda formen eurorna: de där två eurorna som jag hade i fickan.

Men kan vi också tala om eurona, liksom om pennina? ”Eurona och centen skrivs i var sin kolumn”? Det kan vi, enligt vad svenska Statskontoret på sin webbplats säger sig ha inhämtat från Svenska Akademien. Den formen nämns emellertid inte på Svenska språknämndens webbplats, där det bara står ”I bestämd plural blir formen förstås eurorna”. Så saken kräver nog ytterligare diskussioner, och jag får säkert anledning att återkomma ännu en gång.

Mikael Reuter