Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Märke och tecken

Reuters ruta 30/5 2001

För några veckor sedan skrev jag om att svenskans nummer och finskans numero i många fall inte motsvarar varandra i betydelse. Den här gången tänker jag ta upp ett annat sådant par av så kallade falska vänner, nämligen svenskans märke och finskans merkki. I bägge fallen är det förstås fråga om att finskan en gång i tiden har lånat in de här orden från svenskan, men sedan har betydelsen utvecklat sig olika i svenskan och finskan.

Generellt sett kan man konstatera att svenskans märke nästan alltid kan översättas med merkki eller sammansättningar på -merkki. Undantaget är när märke har betydelsen ’avtryck, spår av fysisk påverkan’ (hugg, repa, rispa, blåmärke o.dyl.). Då motsvaras det normalt på finska av jälki eller något annat mer precist ord (t.ex. mustelma för blåmärke).

Däremot finns det mängder av fall där merkki inte motsvaras av märke utan av tecken.

En tumregel med många undantag är att märke används om mer konkreta ting (trafikmärke, sjömärke, klubbmärke, bomärke) medan tecken används när det är fråga om signal- eller symbolfunktion (ett tecken på makt, på ett givet tecken reste sig alla). Poliserna kan t.ex. ha ett stoppmärke av ett visst utseende, men när de hejdar en bilist ger de stopptecken. På samma sätt kan man efter ett brott konstatera att det inte finns några tecken på våld (det vill säga ingenting som tyder på att det har brukats våld), vilket inte är riktigt samma sak som att det inte finns några märken efter våld (dvs. konkreta spår av fysiskt våld).

Men som sagt, undantagen är många. Märke används ju i en relativt abstrakt betydelse när det är fråga om varumärken, t.ex. bilmärken. Om någon berättar att hon har köpt en ny bil och jag frågar vad det är för märke, så tänker jag nog inte på det konkreta märket på t.ex. kylaren.

Å andra sidan används tecken relativt konkret om t.ex. tryckta bokstäver, siffror och symboler. Men också här kan vi säga att de uttryckligen har en symbolfunktion: bokstäverna står (grovt förenklat) för olika språkljud, siffrorna för tal och andra tecken på t.ex. en karta har en betydelse som framgår av teckenförklaringen. I alla dessa fall motsvaras tecken på finska av merkki.

Inte minst genom datorerna har tecken i betydelsen skrivtecken (bokstav, siffra, skiljetecken etc.) blivit aktuellt. Omfånget av en text kan anges i antalet tecken (inte märken!), och t.ex. ett lösenord består av en teckensträng (fi. merkkijono). Dagens gränssnitt är i allmänhet grafiska, men tidigare var de ofta teckenbaserade.

Konstigt nog är teckenskrift trots detta tvärtom sådan skrift som inte använder vanliga bokstäver, t.ex. kinesisk eller japansk s.k. logografisk skrift. Och med teckenspråk avser vi de dövas språk som tecknas med bl.a. händerna i stället för att talas, på finska viittomakieli. Ett tecken i detta språk är inte på finska merkki utan viittoma.

Mikael Reuter