Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Krapula i sista valete

Reuters ruta 14/11 2001

Finlandismer härstammar inte bara från finskan eller ryskan eller tyskan eller äldre svenska. De kan också ha klassiskt ursprung. Så är det med ett av våra käraste vardagsord som vi delar med finskan, nämligen krapula, och så är det med det intressanta uttrycket i sista valete.

Av något outgrundlig anledning har jag aldrig tidigare skrivit om krapula i den här språkspalten. Ändå måste ju detta vårt favoritord för baksmälla eller kopparslagare höra till de vanligaste vardagliga finlandismerna.

Jag misstänker att de flesta finlandssvenskar lever i tron att krapula kommer från finskan. Det låter ju finskt, och det är minst lika vanligt i finskan som i finlandssvenskan. Hur ofta hör man talas om kohmelo, som är det ”riktiga” finska ordet för baksmälla?

Men så är det inte. Redan de gamla romarna hade nämligen crapula (uttalat med långt a i första stavelsen), och inte nog med det: det latinska ordet är ursprungligen ett lån från grekiskan, vars kraipale enligt Webster’s Third International Dictionary betyder berusning eller huvudvärk på grund av fylla. Ordet är enligt ordboken bildat till gr. kara ’huvud’ och pallein ’skaka’.

Också det latinska ordet betyder både rus och baksmälla. Crapula Mundi, Världens rus, hette en skrift utgiven av Lars Levi Laestadius där författaren går strängt till rätta med sin tids förhållanden inom politik, skolväsen och kyrka.

Så vår finlandssvenska, eller snarare finländska, krapula är klassisk så det förslår. Ordet lever också kvar åtminstone i spanskan, och i engelskan finns det enligt Websters ordbok och en annan källa på Internet ett flertal avledningar: crapulence (i samma betydelse), crapulent (”sick from excessive indulgence in liquor ”, jfr fisv. krapulantisk), crapulental (samma bet.), crapulocity etc.

Finsk och finlandssvensk slang är minsann inte mindre uppfinningsrik när det gäller nybildningar till krapula. Den vanligaste varianten i dag är ju krabbis, som troligen åtminstone i finlandssvenskan har högre frekvens än moderordet krapula. Den stora finska slangordboken av Heikki Paunonen, Tsennaaks Stadii, bonjaaks slangii, nämner följande varianter: krabbis, krappis, grabbis, grappis, krapis, skrabbis, skrappis, skrabis och rapis. Enbart finlandssvenskt är däremot krapyl. Kärt barn har många namn.

Valete!

Uttrycket i sista valete (dvs. i sista ögonblicket, i sista stund) torde vara helt okänt i Sverige. Men i vardaglig finlandssvenska – åtminstone i södra Finland – är det helt normalt att säga att något skedde i sista valete.

Vad är då detta valete? Är det fråga om något konstigt substantiv med grundformen ”valet”? Nej, även om det ibland hyperkorrekt stavas ”valetet” så är det inget substantiv. Det handlar i stället om den latinska avskedshälsningen valete ’farväl’ (eg. må väl, i plural; i singular är formen vale). Uttrycket i sista valete måste ha kommit till i skol- eller studentslangen. Man kan nästan se det framför sig: det sista som latinläraren sade innan han lämnade klassen var just valete! Sedan var lektionen slut.

Ha det, som norrmännen säger.

Mikael Reuter