Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Korsningar och anslutningar

Reuters ruta 7/11 2001

En givande diskussion med en representant för Vägverket har inspirerat mig att än en gång ta upp frågan om olika slags vägkorsningar och anslutningar mellan olika vägar. Till saken hör nämligen att terminologin i Finland och Sverige skiljer sig i vis mån, på ett sätt som gör det svårt att gå in för en sverigesvensk terminologi i Finland.

Vägar kan korsa varandra antingen i plan eller så att den ena vägen går över den andra. I det senare fallet talar man om en planskild korsning.

Men fullt så enkelt är det inte. Enligt etablerad finländsk fackterminologi används planskild korsning (fi. eritasoristeys) bara i det fall att vägarna korsar varandra utan att man kan köra från den ena vägen till den andra. I annat fall, det vill säga då man via avfarter och påfarter kan köra från den ena vägen till den andra, talar man om planskild anslutning (fi. eritasoliittymä).

Det senare motsvaras i Sverige av trafikplats, men förhållandet är inte ett till ett, eftersom en trafikplats också kan vara till exempel en rondell i samma plan. Av olika exempel att döma kan å andra sidan planskild korsning i Sverige även avse det som i Finland kallas planskild anslutning.

Ett annat ord som har lanserats i Sverige som motsvarighet till det man i Finland kallar planskild anslutning är det fornsvenska mot ’vägkorsning’. Den som har åkt bil till Göteborg har passerat ett flertal sådana trafikplatser med namn på -motet. Men någon spridning utanför Göteborgsområdet tycks ordet inte ha fått.

Också uttrycken trafikanslutning, väganslutning och till och med planskild anslutning förekommer i Sverige. På webben har jag till exempel hittat en skiss som visar ”Möjlig utformning av planskild anslutning till Garnisonen”. Men anslutning tycks här användas i en mer allmän bemärkelse som ofta närmar sig betydelsen hos det gamla ordet vägskäl. I fråga om motorvägar talar man då snarare om avfarter och påfarter som leder till respektive från anslutningsvägar.

Mot bakgrunden av det här är jag benägen att stödja Vägverket i dess önskan att fortsätta skilja mellan planskild korsning och planskild anslutning. Att gå in för trafikplats eller mot i Finland är knappast realistiskt. Det förra har en mer allmän betydelse än planskild anslutning, och det senare har inte ens slagit igenom i Sverige.

Däremot vill jag gärna dra en lans för de svenska orden avfart och påfart. De har egentligen inga riktigt bra motsvarigheter på finska. Ord som erkanemiskaista och poistumistie motsvarar rent tekniskt avfart, men avser mer begränsat själva vägbanan. ”Ta av vid avfarten mot Korpo” kan man säga till den som kör motorvägen till Åbo, och i det fallet skulle man på finska snarast tala om liittymä. Så i många fall kan faktiskt (eritaso)liittymä i praktiken översättas med avfart, till exempel om man vill förklara att man ska ta av vid tredje avfarten efter Ring III eller att det har skett en trafikolycka mellan avfarten till Alberga och avfarten till Grankulla.

Slutligen kan det vara bra att konstatera att en korsning i plan mellan två vägar naturligtvis teoretiskt sett kan kallas en plankorsning, men att detta ord i praktiken nästan bara används om korsningar i samma plan mellan väg och järnväg.

Mikael Reuter