Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Kommer strax

Reuters ruta 28/2 2001

På en språklig diskussionslista på nätet fördes det nyligen en diskussion om satser med utelämnat ”jag” av typen ”Har prenumererat på Husis i tio år. Tycker den är en bra tidning.” Vad beror de på? Är det så att skribenten vill undvika att börja med ”jag” för att inte verka självupptagen (eller för att hon eller han ha fått lära sig i skolan att man inte skall inleda ett brev med ”jag”)? Kan det möjligen vara så att detta är ett typiskt finlandssvenskt drag som stärks av att man inte skriver ut subjektet i finskan? 

Den första förklaringen kan möjligen ha ett visst fog för sig – i varje fall kan anspråkslösheten någon gång vara en bidragande orsak. Men någon påverkan från finskan är det inte fråga om, för det är ett helt normalt uttryckssätt i vissa speciella situationer och stilarter. Särskilt vanligt är utelämnat jag i korta meddelanden, vykort och dylikt, alltså i ett slags telegramstil eller kanske snarare vykortsstil:
”Här är varmt och skönt. Har just tagit mig ett dopp och ligger nu på playan och solbadar.” Känns det igen?

Ett annat typiskt fall är korta meddelanden t.ex. till en arbetskamrat. När jag här om veckan besökte min kollega i Stockholm och bland annat skulle ta upp just den här frågan, råkade mina ögon falla på ett papper som låg på hans skrivbord. Där hade en av hans medarbetare skrivit ”Har svarat att vi skall försöka få en artikel om detta”.

I talspråk är uttryckssättet kanske inte lika vanligt, men vi känner det från vissa standardfraser som ”kommer strax”.

Sådana subjektslösa satser förekommer för övrigt också när det strukna subjektet är något annat ord än jag. En första förutsättning är förstås att subjektet framgår av sammanhanget. Konstruktionen har begränsad användning och förekommer typiskt på anslag, etiketter o.dyl. och i korta meddelanden eller kommentarer: Förvaras kallt. Får ej övertäckas. Bör besvaras. Stämmer knappast (som kommentar till ett påstående).

I enstaka fall kan subjektet vara struket också i löpande text därför att det självklart framgår av föregående mening. Min kollega Olle Josephson har i en språkspalt i SvD gett följande exempel på vad han kallar en ”mening med fortsättningsfunktion”:
”Nisse Johansson valde att ta uppehåll från studierna efter ett år på gymnasiets samhällsvetenskapliga program. Lämnade flickvännen hemma med löfte om sponsrade flygbiljetter Arlanda-München.”

Utelämningen av ”jag” (och andra subjekt) i sådana fall som har diskuterats här är alltså inte ett finlandssvenskt fenomen och har inget med finskan att göra. Normalt beror det nog inte heller på blygsamhet hos skribenten. Men det är strikt begränsat till vissa stilar och uttryckssätt (vykortsstil, korta meddelanden och kommentarer, anslag o.dyl.). Att använda subjektslösa satser i t.ex. insändare (vilket förekommer) kan verka påfallande och uppfattas som ett stilbrott.

Mikael Reuter