Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Tonfisk med fetaost

Reuters ruta 17/5 2000

Det är länge sedan jag har behandlat någon uttalsfråga här i rutan, men nu tänkte jag ta upp tre ord som utgångspunkt för ett lite mer allmänt resonemang. Orden är tonfisk, fetaost och Visakort. Gemensamt för dem är att en stor del av alla finlandssvenskar uttalar dem på ett annat sätt än man gör i Sverige, och att det finlandssvenska uttalet uppenbarligen beror på inflytande från finskan.

I svenskan har vi ju två ord ton, det ena uttalat med långt o och det andra med kort å. Men förleden i tonfisk har varken med ljudet eller viktmåttet att göra: det svenska tonfisk kommer från tyskans Thunfish som i sin tur via franskans thon och latinets tunnus kommer från grekiskan. I svenskan liksom i tyskan och franskan är vokalen lång, och på svenska uttalas alltså ton- i tonfisk på samma sätt som i t.ex. tonfall.

Att så många finlandssvenskar uttalar ordet /tånnfisk/ kan vara ett ursprungligt felaktigt läsuttal (ton- har alltså uppfattats som viktmåttet ton), men det förstärks naturligtvis i dag av att fisken på finska heter tonnikala. Den finska benämningen (som måste vara ett lån från svenskan) tyder i sin tur på att man redan vid inlåningstillfället har uppfattat förleden som viktmåttet ton, vilket i sin tur stöder hypotesen om ett tidigt läsuttal i finlandssvenskan.

Hur ska vi då ställa oss till uttalet i dagens finlandssvenska? Ja, det tål naturligtvis diskuteras, men personligen är jag inte i det här fallet böjd för att rätta mig efter det vanligaste bruket. Det riktiga uttalet i svenskan är med långt o, och här följer svenskan samma mönster som t.ex. tyskan, franskan och engelskan (tuna fish, inte ”ton fish”). Jag tycker inte att vi i finlandssvenskan ska avvika från det uttal som är allenarådande i rikssvenskan, bara för att tonfisken på finska heter tonnikala. 

Fetaost och Visakort

Ett liknande resonemang vill jag tillämpa på fetaost och Visakort, där förlederna ju ofta i finlandssvenskan enligt finskt mönster uttalas kortstavigt. Uttalet med lång vokal är inte bara det regelrätta i svenskan utan det följer också internationella mönster. På det viset kan det inte jämföras med t.ex. city, som vi i Finland enligt min mening utan tvekan bör uttala kortstavigt på samma sätt som i engelskan, oberoende av att man i Sverige normalt säger /sitti/.

Jag är fullt medveten om att rekommendationerna i uttalsfrågor som dessa till sin natur är subjektiva, eftersom det inte finns någon objektiv sanning. Det finlandssvenska uttalet kommer alltid att avvika i många avseenden från det rikssvenska, och frågan om vilka avvikelser vi ska acceptera som delar av ett vårdat finlandssvensk uttal är inte lätt att besvara. För egen del vill jag i varje fall rekommendera att tonfisk uttalas med långt o och att fetaost och Visakort uttalas med lång vokal, även om jag t.ex. accepterar (och själv i vardagligt tal använder) kortstavigt uttal i t.ex. kamera, deciliter och minimum.

Mikael Reuter