Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ortnamn på främmande språk

Reuters ruta 16/8 2000

Ska Pargas, Nagu och andra åboländska skärgårdskommuner marknadsföra sig internationellt med sina svenska eller sina finska namn? Ska man i en turistbroschyr skriva om Hiittinen in the beautiful Turunmaa archipelago? Stannar tåget på engelska i Karis eller Karjaa, med vidare förbindelse till Ekenäs eller Tammisaari?

De här frågorna är högaktuella både för kommunerna själva och för olika turistföreningar och andra organisationer som främjar turismen. I Åboland har det väckt en hel del debatt att den lokala turistföreningen i sin broschyr om skärgården konsekvent använder de finska namnen i texter på engelska och tyska. De följer där ett mönster med en viss tradition, etablerad bl.a. av riksorganisationen Centralen för turistfrämjande.

Men det finns inga officiella påbud om den saken. Tvärtom finns det sedan snart tre år tillbaka en rekommendation av Forskningscentralen för de inhemska språken, omfattad av både den finska och den svenska språknämnden, som uttryckligen förespråkar att kommunens språkmajoritet skall vara avgörande för vilket namn som används på engelska och andra främmande språk. Rekommendationen och motiveringarna har publicerats på finska i Kielikello och på svenska i Språkbruk, och den kan också läsas på webbem. Tydligen har informationen om den ändå varit otillräcklig.

Rekommendationen utgår från att finska och svenska enligt grundlagen är Finlands nationalspråk. Språklagstiftningen och de fåtaliga lagbestämmelser vi har om ortnamn säger ingenting om texter på andra språk än finska och svenska, men i sin externa information följer myndigheterna språkförhållandena i kommunen i fråga, vilket som bekant innebär att t.ex. vägskyltar har namnen på det lokala majoritetsspråket överst.

I konsekvens med det här anser forskningscentralen att det är logiskt och också juridiskt konsekvent att man på främmande språk använder namnet på kommunens majoritetsspråk, så att man t.ex. i en text på engelska talar om Pargas och Jakobstad men Turku och Vaasa. De är ju de namnen som står överst inte bara på de lokala vägskyltarna utan normalt också på kartorna.

Den här rekommendationen följs sedan länge av VR. ”We will shortly arrive in Karis”, säger rösten på tåget mellan Helsingfors och Åbo.

I synnerhet i turistbroschyrer och liknande är det skäl att nämna även det andra namnet (Turku, in Finnish Åbo resp. Pargas, in Finnish Parainen). På det viset hjälper man också de turister som reser genom enspråkigt finska trakter på väg mot en ort med svensk majoritet (t.ex. via Salo till Ekenäs). Å andra sidan har man numera börjat gå in för tvåspråkiga namnskyltar också i enspråkiga kommuner när destinationsortens majoritetsspråk är ett annat än det lokala språket (t.ex. i det enspråkigt finska S:t Karins pekar skyltarna mot PARAINEN PARGAS och KORPPOO KORPO). Men den principen har man inte sett något av i Salo.

De här rekommendationerna gäller alltså för typiska ”främmande” språk. För språk som är nära besläktade med finskan eller svenskan är rekommendationen däremot en annan: i t.ex. estniskan rekommenderas det att man genomgående använder de finska namnen, och i danskan och norskan de svenska namnen. Alltså S:t Michel inte bara på svenska utan också på norska.

Mikael Reuter