Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Dialektala uttryck

Reuters ruta 16/2 2000

Jag har under de senaste månaderna fått en hel del frågor om ord och uttryck som är eller uppfattas som dialektala. Eftersom de i allmänhet har varit för korta för att ge stoff för en hel språkspalt skall jag här ta upp några av dem, trots att de inte i övrigt har något direkt samband med varandra.

Dorva eller torva till?

En morfar berättar att då han utan ont uppsåt säger till sina barnbarn att han skall torva till dem, svarar de näsvist att det inte heter torva utan dorva. Nu vill han förståeligt nog veta vem som har rätt. Svaret är, som så ofta, att båda på sätt och vis har rätt. Det riksspråkliga uttrycket (i ordböckerna betecknat som vardagligt) är torva till och det förekommer också rätt allmänt i finlandssvenska dialekter. Men dorva i betydelsen ’slå, dänga till’ förekommer i dialekter i Österbotten, på Åland och ställvis i Åboland, och också i vissa dialekter i Sverige. Den ursprungliga betydelsen av torva är enligt Hellquists etymologiska ordbok ’kasta torv på’ (jfr stena), men om dorva skall ses som en biform till torva eller om det har en helt annan etymologi är inte helt klart. I vardagliga sammanhang tycker jag i varje fall att morfar och barnbarn kan fortsätta att både torva till och dorva till varandra, så länge det går lekfullt till.

Endera dialekt eller riksspråk

En läsare från västra Nyland har fäst sig vid användningen av endera i samma betydelse som antingen. I en tidningsartikel talas det t.ex. om att ”tio procent av gästerna endera är påtända eller har knark i fickan”. Han undrar nu om det här är ett konstigt uttryck som har uppkommit bland västnylänningar.

Nej, endera i konstruktionstypen ”endera A eller B” är helt normal svenska och har använts åtminstone sedan 1500-talet. Ursprungligen har den här användningen utvecklats ur den andra betydelsen av endera, dvs. ’den ena, någondera’. Vi kan jämföra de likartade uttrycken ”endera av oss måste gå dit” och ”endera du eller jag måste gå dit”.

Slutleden -dera (fornsvenskt þera) i endera, någondera och vardera är ursprungligen genitiv pluralis av den.

Fråga någon (om) något

En annan västnylänning ondgör sig över att folk är så fennicerade att de frågar något av någon, och påpekar att man i hans ungdoms Snappertuna frågade åt någon om något.

Till det kan jag bara säga att inget av de här prepositionsbruken tillhör riksspråket. Det riktiga är att fråga någon något (eller om något), alltså med direkt objekt.

Skrapabulla

Slutligen undrar en läsare från Åbotrakten varför man på finlandssvenska använder ordet skrapabulla om ett barn som är betydligt yngre än sina syskon, alltså det som i Sverige vanligen kallas sladdbarn och på finska mer poetiskt iltatähti (aftonstjärna).

Varför man i Finland har börjat använda skrapabulla (en dialektal form av skrapbulle) om sladdbarn kan väl ingen säga, men det är förstås en överförd betydelse av det konkreta ordet skrapbulle, alltså en bulle bakad av den sista rest av degen som man skrapar upp från tråget. Bruket av skrapbulle för sladdbarn förekommer också provinsiellt i Sverige.

Mikael Reuter