Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vältalighet

Reuters ruta 21/4 1999

Jag satt här om kvällen i ett lätt nostalgiskt sällskap som mindes gamla tider i Finlands svenska skolungdomsförbund och Samkonventet i Helsingfors, och bland det som nämndes gång efter annan var dels de välläsningstävlingar och vältalighetstävlingar som anordnades då, dels de årligen återkommande diskussionsdagarna som skolungdomsförbundet höll i början av januari. Och ju mer vi diskuterade, desto mer insåg vi hur betydelsefull den här verksamheten hade varit för vår personliga utveckling och hur mycket vi hade lärt oss genom vår aktivitet i det dåvarande konventslivet och dess förlängning i samkonventet och skolungdomsförbundet.

Nu är det inte min mening att syssla med nostalgi här i språkspalten och sucka över hur mycket bättre allt var för fyrtio år sedan, men jag vill ändå ta våra erfarenheter från 1950- och 1960-talen som utgångspunkt för en reflexion kring den finlandssvenska vältaligheten och taltekniken av i dag.

Faktum är nämligen att dagens språkvård, och så vitt jag vet också dagens modersmålsundervisning, i hög grad koncentrerar sig på det skrivna språket. Det är förståeligt, eftersom det är i skriftspråket som behovet av normering är störst. Men vi får inte heller försumma det talade språket, det språk vi ska använda i situationer som går utöver det vardagliga kompissnacket. Vi måste alla ha tillgång också till ett mer formellt talspråk som vi kan använda i offentlig debatt, för att föra fram våra åsikter och övertyga andra.

Till samma språkliga genre, fast ett steg högre på den formella skalan, hör det språk vi använder vid högläsning. Välläsning, deklamation framför allt av dikter, är ett utmärkt sätt att öva upp diktionen, det tydliga uttalet. Det kan dessutom vara ganska roligt. Hur mycket sysslar man med sådant i dagens skolor?

Jag vill rentav gå så långt att jag säger att alla borde träna sig i högläsning med vad vi kunde kalla ett naturligt skriftspråkligt uttal, om inte annat så för att kunna läsa högt för sina barn. Barn brukar älska att höra uppläsning med ett lite mer formellt uttal där man hör både inte och skulle och alla ändelser och långa vokaler som hör till, och om de redan under sina första år får höra och uppleva att det finns olika stilnivåer i språket är det säkert också lättare för dem att lära sig läsa och skriva.

Är det inte dags för oss att återerövra det formella talspråket? Att lära oss att det finns situationer där det är naturligt att tala så att vokalen är lång i företag och genomföra, så att slutändelsen hörs i talade, kommit och bordet och så att inte, skulle och måste hörs från början till slut? Det känns säkert mycket konstlat för många till att börja med, men konsten är att få det att kännas naturligt, för då låter det också naturligt.

Det sägs att ett av de första tecknen på att man håller på att förlora sitt språk är att man har bara en stilnivå, att den stilistiska språkliga repertoaren krymper. Så långt ska vi väl inte låta det gå?

Men det är inte bara den språkliga ytan, uttalet och diktionen, som behöver tränas upp. Vi behöver också alla lära oss argumentera och övertyga andra. Retoriken har redan länge varit föremål för ökat intresse i den akademiska världen. Är det inte dags att introducera den också i skolan och inte minst i vuxenundervisningen? Låt det bli slut på det finlandssvenska hackandet och stammandet och mumlandet i skägget! Vi vill höra våra politiker och andra talare tala så att det är en njutning att lyssna på vad de har att säga oss.

Var finns de modersmålslärare som är villiga att återuppta traditionen med välläsnings- och vältalighetstävlingar? Var finns den organisation som är intresserad av att stå som arrangör för sådana? Hur vore det om dagens Finlands svenska skolungdomsförbund tog upp de gamla traditionerna och kallade skolelever från hela Svenskfinland till ädel ordkamp? Och varför inte också till diskussionsdagar, där det viktiga inte är att driva igenom sin mening utan att i lekfull stil debattera de mest vitt skilda ämnen?

Mikael Reuter