Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Märkliga ordformer?

Reuters ruta 27/10 1999

En insändare om ”märkliga ordformer” i Elisabeth Rehns talspråk i Hbl för en vecka sedan är ett intressant exempel på inte bara språkliga utan också språksociologiska skillnader mellan sverigesvenskan och den finlandssvenska som talas i södra Finland. Insändaren tog upp två välkända sociala variabler i mellansvenskt och finlandssvenskt talspråk, nämligen bortfall av t i bestämd form singular av neutrer (huse, universitete) och bestämd plural på -ena i stället för skriftspråkets -en i neutrer på konsonant (benena, årena).

Frågan är intressant därför att den illustrerar en bit av nutida svensk språkhistoria. Ännu för kanske femtio år sedan var de här talspråksformerna dominerande både i centralsvenskt och i finlandssvenskt ledigt språk. I slutet av 1960-talet undersöktes de i ett brett upplagt talspråksprojekt i Eskilstuna (med ett mindre referensmaterial från Stockholm). Där framgick det att skriftspråksformerna (huset, universitetet; benen, åren) var på stark frammarsch, så att de var mest frekventa dels bland yngre personer, dels bland talare inom den högsta socialgruppen. Men ännu 1967 var de gamla talspråksformerna av typen husena de vanligaste dels inom socialgrupperna 2 och 3, dels bland talare som hade fyllt 45. Formerna med hörbart -t i bestämd form singular (universitetet, huset) hade däremot spritt sig så att de var vanligast i alla grupper utom i socialgrupp 3 och, intressant nog, i den yngsta gruppen 16–30 år.

Sedan dess har utvecklingen gått vidare i Sverige, och i dag hör man allt mer sällan de gamla talspråksformerna. Delvis är det naturligtvis en följd av att de som ”hörs” i samhället företrädesvis är personer i aktiv ålder i de högre socialgrupperna.

En intressant detalj var också att insändaren förargade sig mer över pluralformer som årena än över singularformer som universitete, trots att de senare enligt Eskilstunaundersökningen var mindre vanliga i centralsvenskt talspråk. Det kan ha att göra med att typen årena var mer socialt differentierad – dvs. de som använde de formerna uppfattades klarare som tillhörande en lägre socialklass.

Annorlunda i finlandssvenskan

Märkligt nog tycks det inte ske någon motsvarande tillnärmning av talspråket till skriftspråket i finlandssvenskan, åtminstone inte i södra Finland. Vad det kan bero på är svårt att säga, men sannolikt har det att göra med att svenskan inte på samma sätt som i Sverige är ett ”samhällsbärande” språk med stark ställning i medier och bland politiker och andra ledande personer som har ett behov att hävda sig språkligt. Tvärtom verkar det bland många finlandssvenskar finnas ett nästan aktivt motstånd mot att använda skriftspråksformerna i tal.

När det gäller just typen årena är det intressanta att den i Helsingforsregionen snarast är utmärkande för de högre socialgrupperna, eftersom dialekterna och andra regionala varieteter oftast har former som mer motsvarar de skriftspråkliga. Här är den språksociologiska situationen alltså motsatt den sverigesvenska.

Konklusionen blir att insändaren hade rätt såtillvida att ingen ledande politiker i Sverige skulle tala om universitete, årena och barnena. Men samtidigt har han naturligtvis fel då han stämplar dessa former som språkfel. I finlandssvenskan måste de anses höra till vårdat ledigt talspråk, även om de inte lämpar sig för mer formella sammanhang som t.ex. radio- och TV-nyheter. Jag tror att insändaren (tydligen med rötter i Finland) inte är representativ för rikssvenskarna. De brukar vara mer toleranta än så.

Mikael Reuter