Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Att prata och prata med små, små ord

Reuters ruta 27/1 1999

”Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan” är titeln på den doktorsavhandling med vilken Jan Lindström disputerade inom ämnet nordiska språk i lördags. Ämnet visade sig vara både spännande och relativt lite behandlat i nordisk språkvetenskap.

Det handlar alltså om reduplikation, dvs. upprepning av ord i något bestämt syfte. Syftena kan vara många, och som vanligt i språkvetenskapliga sammanhang visar en närmare undersökning att det finns fasta konventioner och relativt klara regler för hurden här företeelsen används. Låt oss se på en konstruerad text som den här:
Vi gick och gick och kom längre och längre in i skogen. Plötsligt fick vi se ett litet, litet hus. Eller hus och hus, det var snarast ett ruckel. Det var stora, stora hål i taket, och inne var det fuktigt, fuktigt, fuktigt. Vi hörde ett underligt ljud, och plötsligt såg vi dem: råttor, råttor. Vi blev räddare och räddare, och till slut vände vi och bara sprang och sprang.

Här ser vi några typiska exempel på hur vi upprepar ord för att åstadkomma en viss effekt. Vi ser också att det finns två huvudtyper: direkt upprepning utan något ord emellan (litet, litet) och upprepning med och (gick och gick). Lindström kallar dem med språkvetenskapliga termer juxtaposition eller juxtaponerad reduplikation respektive koordination eller koordinerad reduplikation.

Exemplen visar hur reduplikationen kan uttrycka att något är utdraget i tid (vi gick och gick, vi blev räddare och räddare) eller rum (längre och längre).

Den kan förstärka betydelsen hos adjektiv (litet, litet, stora, stora) och uttrycka intensitet hos både adjektiv (fuktigt, fuktigt, fuktigt) och verb (sprang och sprang). En upprepning av substantiv uttrycker ofta en stor mängd (råttor, råttor).

Typiskt för koordinationen är att den används vid verb (gick och gick, sprang och sprang) och vid adjektiv och adverb i komparativ (längre och längre, räddare och räddare). Men den har också en speciell funktion som tycks förekomma bara i de skandinaviska språken och finskan.

Rädd och rädd

Det här speciella bruket av koordinerad reduplikation förekommer framför allt när man kritiskt kommenterar något som någon annan eller man själv nyss har sagt. Jämför:
– Blev du rädd?
– Nåja, rädd och rädd. Visst var det ju obehagligt, men jag behöll fattningen.

I det tidigare exemplet ovan representeras detta bruk av reduplikation av uttrycket hus och hus – den berättande tar liksom tillbaka det han sagt.

Det här uttryckssättet finns alltså enligt Lindström inte i andra språk än i svenskan, danskan och norskan, och i finskan där det uppenbarligen i relativt sen tid har lånats in från svenskan.

Ytterligare ett specialfall av reduplikation som förtjänar att nämnas är den demonstrativa användningen: den och den har sagt att det och det är så och så.

Även om avhandlingen behandlar bara en liten, liten del av grammatiken så kan den tillsammans med många, många andra undersökningar hjälpa oss att tränga djupare och djupare in i språkets mysteriet så att vi vet mer och mer om det mänskliga språket. Spännande, spännande.

Mikael Reuter