Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ordnar och andra utmärkelsetecken

Reuters ruta 22/1 1998

Diskussionerna kring de utmärkelser som presidenten har förlänat en minister och en företagsledare i Indonesien har aktualiserat en språklig fråga som är intressant genom att den visar på det komplicerade samspelet mellan två språk. Utmärkelserna har ju på finska helt riktigt kallats kunniamerkit, och så har det till svenska översatts till ”hederstecken”. För det vet ju alla att kunnia är heder på svenska.

Nu är det bara så att sådana utmärkelser som det är fråga om inte kallas hederstecken, utan det som de två indonesierna fick var höga ordnar. Så är vi ju vana att kalla dem i samband med ordensregnet på självständighetsdagen, för då kommer informationen till pressen på svenska från ordenskansliet. Men den här gången har det i första hand skrivits om ordnarna i den finska pressen, och våra svenska massmedier har gått i fällan och skrivit hederstecken, eftersom det finska ordet för orden är kunniamerkki.

Ett övergripande ord för ordnar och vissa andra förtjänsttecken och medaljer är utmärkelsetecken, och det hade naturligtvis också gått bra i det här sammanhanget. Också det motsvaras på finska av kunniamerkki. I vissa ordböcker uppges det att orden också kan översättas med ritarimerkki, men det stämmer inte eftersom ritarimerkki är en viss kategori av orden, nämligen riddartecknet. Ritarikunta däremot motsvarar orden i ordets andra betydelse (t.ex. Finlands lejons orden).

Till de statliga utmärkelsetecknen hör som sagt också vissa förtjänsttecken och medaljer, men i allmänhet är det föreningar o.dyl. som delar ut sådana till förtjänta medlemmar och andra som gjort en insats för organisationens syfte. Svenska Finlands folkting delar t.ex. ut förtjänstmedaljer till personer som har gjort viktiga insatser för svenskan i Finland.

Finns det hederstecken?

Men hederstecken då? Finns det alls ett sådant ord i svenskan?

Ja, det finns det, trots att man t.ex. förgäves letar efter det i den stora nya Nationalencyklopedins ordbok. Det tas upp i bl.a. Svenska Akademiens ordlista, Illustrerad svensk ordbok och den relativt gamla Nusvensk ordbok (där de två exemplen för övrigt båda har finländsk anknytning). Man hittar det också i helt moderna texter, både i tidningar och i skönlitteratur. Men det tycks användas i en betydligt vagare bemärkelse än utmärkelsetecken – t.ex. titeln ”årets företagare” kan betecknas som ett hederstecken. Och i Sven Delblancs Samuels bok finns följande passus:
Samuel fick nu inta hedersplatsen bakom bordet. Framför honom lade hon en sönderläst postilla som hederstecken. På riktiga fotografier poserar officerare med sabel och präster och lärde med bok som emblem, och Samuel var ju faktiskt prästvigd en gång.

Prenikan – en pepparkaka

Slutligen har vi den skämtsamma och ofta lite nedsättande benämningen prenika, som bl.a. Jörn Donner använde i sin kolumn här om dagen. Den är gammal i vårt språk och härstammar från ryska tiden. Hugo Bergroth anger (1917) betydelsen ’rysk pepparkaka’, och nämner bara i en fotnot att ”i skämtsamt språk brukas ordet även om ryska ordensstjärnor”. I allmänt svenskt språkbruk skulle väl prenika närmast motsvaras av peng – vi kan tänka på de avslutande raderna i De två dragonerna i Fänrik Ståls sägner: ”Giv åt Stål en penning även/eller tag ock min”.

Mikael Reuter