Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Känner du obehag?

Reuters ruta 26/8 1998

Har du obehag för ormar? Har du rentav illa att vara varje gång du ser en äcklig orm slingra sig på marken? I så fall är du en riktig finlandssvensk, för så uttrycker man sig inte i Sverige.

Uttrycket ”ha obehag (för någon eller något)” hör sannolikt till de mindre kända finlandismerna, även om det tas upp av Hugo Bergroth i Finlandssvenska i samband med vissa andra uttryck på ha, bl.a. ”ha varmt” och ”ha kallt”. I rikssvenskt språkbruk motsvaras det snarast av känna motvilja för/mot, tycka illa om, tycka att någon/något är obehaglig(t), i vissa fall kanske vara rädd för. ”Tycker du ormar är obehagliga?” eller ”är du rädd för ormar?” är väl de närmaste rikssvenska motsvarigheterna till ”har du obehag för ormar?”. Också ”obehag för” i fraser som jag förstår hennes obehag för spindlar är en finlandism.

Däremot kan man också i Sverige känna obehag inför något, t.ex. en motbjudande uppgift, liksom man kan ha obehag av t.ex. en skada.

”Illa att vara”

Hur uttrycket ”ha obehag för” har uppkommit i finlandssvenskan är svårt att säga. Så vitt jag kan se har det inte någon direkt motsvarighet i finskan. Däremot är det uppenbart att ”ha illa att vara” är ett direkt översättningslån från finskan (minun on paha olla).

På rikssvenska kan man känna sig illa till mods eller vara illa till mods eller, om det är fråga om fysiskt illamående, må illa. Som bekant kan man också må dåligt, men då är det mer fråga om psykiskt illabefinnande.

Att tycka illa vara är däremot allmänsvenskt: du tycker väl inte illa vara om jag ärligt säger vad jag anser.

Ledsamt?

Ytterligare ett finlandssvensk uttryck med ha är ”ha ledsamt efter” i betydelsen ’längta efter, sakna’. Detsamma gäller ”ha ledsamt hem” (längta hem) och ”få ledsamt hem” (börja längta hem, gripas av hemlängtan).

Jag känner mig personligen lite kluven när det gäller att ta ställning till de här uttryckens gångbarhet. Det är klart att de bör undvikas i strikt saklig text, men i mer informella sammanhang tycker jag de bör accepteras – eventuellt med undantag för ”ha illa att vara” som är en ren fennicism. Däremot bör vi förstås vara medvetna om att de kan kräva en förklaring, åtminstone i umgänget med rikssvenskar.

Mikael Reuter