Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Utlänningar och invandrare

Reuters ruta 17/9 1997

Vi har nyligen i en artikel i Hufvudstadsbladet fått ta del av den alarmerande rapporten att en oproportionerligt stor del av de kriminella ungdomsgängen i Helsingfors består av utlänningar. Uppgiften har fått en läsare att reagera och be mig kommentera användningen av orden utlänning och invandrare i Finland och Sverige.

Frågan är intressant, inte minst med tanke på att de semantiska och terminologiska aspekterna med största sannolikhet kan kopplas till attityder och förväntningar.

Det övergripande begreppet för folk som bor i eller kommer från främmande land är förstås utlänning. På det viset är det helt klart att både turister, invandrare, flyktingar, utländska studerande och t.ex. diplomater är utlänningar. Det är alltså i och för sig inte fel att kalla till exempel somalierna i Finland utlänningar.

Men varför talar vi så sällan om invandrare i Finland? Varför har vi ett utlänningsverk vid inrikesministeriet, medan man i Sverige sedan årtionden har haft ett invandrarverk? Varför har vi en utlänningsombudsman och inte en invandrarombudsman eller möjligen flyktingombudsman? Det är väl knappast turister och diplomater som behöver utlänningsombudsmannens tjänster.

Jag har svårt att värja mig mot tanken att språkbruket (där orden i svenskan ju direkt motsvarar orden i finskan) återspeglar en medveten eller omedveten motvilja mot att betrakta dessa flyktingar och andra utlänningar som invandrare, alltså som inflyttade människor som har kommit hit för att stanna. Kallar vi dem rätt och slätt utlänningar kan vi inbilla oss att vi inte egentligen behöver ta ansvar för dem – vi ser dem inte som invånare i vårt land utan som främlingar som helst borde flytta tillbaka till sina hemländer.

Ändå är det helt klart att det i Finland finns tiotusentals människor av utländskt ursprung som har slagit sig ner här för att stanna, och som har beviljats asyl, uppehållstillstånd och i många fall till och med finskt medborgarskap. Då är de inte vilka utlänningar som helst, utan de är klart och tydligt invandrare. Tillfälliga studerande är däremot inte invandrare, liksom inte heller diplomater och folk som tillfälligt arbetar här till exempel i ett internationellt företags tjänst.

Låt oss alltså åtminstone på svenska gå in för ett språkbruk som visar att vi accepterar invandrarna som en del av vår befolkning – även om en del av de yngre invandrarna har sociala problem som gör att de inte alltid håller sig inom lagens ram.

Mikael Reuter