Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Om finlandismer, fel och normer

Reuters ruta 10/9 1997

Ibland undrar jag hur mina språkspalter och föredrag riktigt tolkas. När jag själv tycker att jag formulerar mig försiktigt och är noga med att inte utdöma ett ord eller uttryck som bara används i Finland, tycks många läsare och åhörare ändå tro att jag sätter likhetstecken mellan finlandism och fel. Uppenbarligen är det svårt att förstå att även om det stora flertalet finlandismer bör undvikas åtminstone i saktext, så finns det många som utmärkt väl kan användas, i synnerhet i mer informellt språkbruk.

När jag för ett par veckor sedan skrev om bl.a. prepositionerna ytterom, innerom och framom, som i dag bara används i finlandssvenskan, konstaterade jag avslutningsvis att vi inte bör känna oss tvungna att undvika dem i informella sammanhang där språket är mer personligt färgat. Döm om min häpnad när jag i ett kåseri några dagar senare får läsa att ”enligt språkvårdarens bedömning är ytterom och jämförbara prepositioner helt enkelt passé och out”. Det hade jag aldrig sagt, och jag kan hälsa kåsören att jag själv utan minsta samvetsbetänkligheter går ”ytterom” Rönnskär om vädret det tillåter. Däremot menar jag att man i en strikt formell text, som inte skall vara regionalt färgad, bör använda prepositionen utanför.

Vid ett seminarium om finlandssvenskan i Jakobstad den 29 augusti redogjorde jag för en undersökning av bl.a. tidningsspråk som jag hade gjort. Jag konstaterade då att de texter jag gått igenom innehöll i genomsnitt cirka fyra särfinländska drag per tusen löpande ord, vilket jag snarast fann anmärkningsvärt lite. Dessutom påpekade jag att en stor del av dem – inemot en tredjedel – var sådana som kan och bör accepteras i sitt sammanhang, t.ex. Jakobstads tidnings favoritord nejden för det allmänsvenska regionen.

I vissa tidningsreportage från seminariet kände jag inte igen mig. En tidning fick det till att jag sagt att tidningsspråket är ”föga upplyftande” och hade dessutom tiodubblat andelen finlandismer (fyra per hundra i stället för fyra per tusen ord). I ett annat reportage nämndes det att landsortstidningarna hade ”vurmat för nejden trots att det borde heta regionen”.

Finlandismer av olika slag

Vad är då egentligen en finlandism? Det finns många försök till definitioner, men den jag själv brukar använda är att det är ett svenskt ord eller uttryck som bara eller huvudsakligen används i Finland eller som här används i en annan betydelse än i Sverige.

En sådan definition inbegriper allt från vad man kunde kalla obligatoriska finlandismer (t.ex. officiella ord som läroplikt och samkommun och matord som knackkorv och leverlåda) till olämpliga översättningslån som ”genomval” (direktval), ”lastbilstrafikant” (åkare, trafikidkare) och ”taltur” (inlägg, anförande), liksom också mindre rekommendabla skrivsätt som ”denhär” (den här) och genusavvikelser som ”ett botten” (en botten).

Behovet av en norm

Det är uppenbart att de som säger att finlandssvenskan delvis följer en egen norm har rätt, men den normen finns inte nedtecknad. Det enda vi har är en mängd mer eller mindre separata rekommendationer i språkspalter och diverse böcker. Till en del beror det säkert på att ingen har vågat sig på att dra upp gränser för vad som är rekommendabelt eller acceptabelt och vad som är mindre lämpligt eller rentav bör ses som direkta fel.

Ett försök i den riktningen pågår i varje fall nu på svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken, i nära samarbete med Forskningscentralens svenska språknämnd. I brist på objektiva kriterier går det visserligen knappast att nå konsensus kring en sådan norm, eller låt oss snarare kalla det sådana rekommendationer, men det är värt ett försök.

Knappast kan man heller vänta sig att språkbrukarna följer rekommendationerna i högre grad än vad som är fallet i dag. Men det finns en stor efterfrågan på ett rättesnöre att hålla sig till, och den skall vi göra vårt bästa för att tillgodose.

Det som behövs är, så vitt jag kan se det, en norm som utesluter onödiga provinsialismer och osvenska ord och uttryck, men som accepterar en hel del av de etablerade och för beskrivningen av vårt samhälle och vår kultur behövliga finlandismerna, i synnerhet i mindre formella sammanhang. Samtidigt är det självklart att den inte annat än i absoluta undantagsfall kan utesluta rikssvenska ord och uttryckssätt.

Mikael Reuter