Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Mobbning, trakasseri och pennalism

Reuters ruta 8/1 1997

Mobbning har varit ett sorgligt aktuellt tema i Hbl på sistone. Mest har diskussionen som bekant rört sig om lärares mobbning av elever, men också elevers mobbning av varandra och av lärare har diskuterats. Och för drygt en vecka sedan talades det i en rubrik om en major som mobbade kvinnliga kanslister. Allt detta leder oss in på frågan om vad mobbning riktigt betyder. Vem kan mobba vem, och vad innebär det?

Mobba och mobbning är förhållandevis nya ord i svenskan – enligt Nationalencyklopedins ordbok använda bara sedan slutet av 1960-talet. Substantivet mobb ’pöbel, folkhop som behärskas av låga massinstinkter’ (enl. NEO:s definition) har däremot förekommit i svenskan i över 200 år. Ursprunget är det engelska mob med samma betydelse.

En intressant sak är att mobba som verb och avledningen mobbning/mobbing har fått en mer specifik betydelse i svenskan (och norskan) än de har i engelskan. Varken tillgängliga ordböcker eller information på Internet tyder på att den speciella anknytningen till skolor och i viss mån arbetsplatser skulle vara vanlig på engelska; däremot kan t.ex. en popstjärna bli ”mobbed” av autografjägare.

En sökning på ordet ”mobbing” på webben resulterade i en klar dominans för svenska och norska exempel, men också ett stort antal tyska. På tyska tycks Mobbing emellertid mest användas om förhållanden på arbetsplatsen.

Kan en enskild person mobba?

En definition på mobbning är ”medvetna, icke-legitima fysiska eller psykiska angrepp och/eller uteslutningar ur gemenskapen som riktas mot en enskild individ i underläge av en grupp vars medlemmar förstärker varandras beteende i interaktion.” (Anatol Pikas)

Mobbning har alltså att göra med något slags gruppförtryck, utövat av en ”mobb”. Kan man då säga att en lärare mobbar någon av sina elever?

Ja, det kan man uppenbarligen, trots allt. Mobbningen består i så fall i att läraren utsätter eleven för obehag i närvaro av de andra eleverna, som ges en möjlighet att bidra t.ex. genom att skratta åt den mobbade. Däremot skulle jag inte kalla det för mobbning om läraren i enrum hånade eleven eller utsatte henne eller honom för något annat obehagligt.

Trakasserier

Därmed kommer vi in på majoren och hans kvinnliga kanslister. I det fallet var mobba i den citerade rubriken nog inte det rätta ordet, utan det var klart fråga om trakasserier – det ord som också användes inne i texten. Sexuella trakasserier – eng. sexual harrassment – har ju lyfts upp till en högst aktuell fråga på sistone, och det normala är väl uttryckligen att de inte sker i en grupp, i vittnens närvaro.

Vad trakassera riktigt innebär är väl inte alltid helt klart. Liksom mobba kan det i varje fall handla om att utsätta någon för både fysiskt och psykiskt obehag, från att tömma luften ur däcken på någons bil till att på otillbörligt sätt vidröra en kvinnlig medarbetare eller komma med grova pikar och antydningar. För att man skall kunna tala om trakasserier krävs det uppenbarligen dessutom att det är fråga om något som upprepas – ett enstaka grovt skämt är knappast tillräckligt.

Pennalism och ”pimsning”

Ett begrepp som är nära besläktat med mobbning är pennalism. Ordet (liksom företeelsen) är känt i svenskan sedan 1700-talet. Det är bildat till pennal ’pennskrin’ som i äldre svenska (och vissa andra språk) användes om nyblivna studenter. Pennalism förekom bl.a. i samband med ett slags invigningsrit vid universitetet (motsvarande det vi i Finland kallar gulnäbbsintagning), men ordet har också används i stort sett synonymt med mobbning (kanske dock i högre grad syftande på fysiskt våld).

Pennalism är också den allmänsvenska motsvarigheten till det finlandssvenska pimsning i militära sammanhang, som dessvärre stundom utövas av både befäl och äldre värnpliktiga.

Mikael Reuter