Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Husera, hysa och hålla hus

Reuters ruta 20/8 1997

En läsare har gjort mig uppmärksam på några mindre lämpliga sätt att använda verbet husera. För några år sedan stod det i tidningen att påven under sitt besök i Helsingfors skulle ”husera” i Eira, och någon gång i våras stod det att Nynäshamn skulle ”husera” något slags tävlingar.

Det senare är åtminstone enligt ordböckerna lätt att avfärda som ett regelrätt fel. Verbet husera är intransitivt: man kan husera någonstans, men inte husera någon annan. I den transitiva betydelsen måste vi använda en annan verbavledning av hus, nämligen hysa eller i vissa fall inhysa. Skillnaden mellan dem är inte alltid så klar, men en tumregel är att inhysa (eller hysa in) förekommer framför allt när det är fråga om mer tillfällig inkvartering: de gästande idrottsmännen var inhysta i ortens skola. Det enkla hysa har grundbetydelsen ’ha boende hos sig’ (också det vanligen relativt tillfälligt) men används också med innebörden ’ha plats för’: lokalen hyser 150 personer. Dessutom kan man ju hysa misstankar, planer m.m., men det är en lite annan historia.

Den som skrev om att Nynäshamn skulle husera tävlingar var emellertid inte ensam i sitt språkbruk. Jag har hittat åtminstone ett par belägg i rikssvenska tidningar med motsvarande användning av husera med objekt. I ett fall talades det om en dansscen som skulle husera de allra hippaste diskjockarna från England, och i ett annat om någon som lyckades intressera St Paul's i London att husera en svensk julgudstjänst med luciatåg. Det kan hända att det är början till en betydelseutvidgning som en vacker dag kommer att accepteras, men än så länge kan det inte betraktas som korrekt att använda husera i betydelsen ’hysa’.

Men hur är det då med påvens huserande?

Den användningen av husera framkallar nog hos de flesta en mycket underlig bild av vad påven har för sig. Nationalencyklopedins ordbok anger som grundbetydelse hos husera ”utöva (störande) verksamhet utan hänsyn till omgivningen”. Den innebörden har ordet haft sedan det på 1600-talet lånades in i svenskan från lågtyskans huseren med samma betydelse.

Inte minst under de senaste årtiondena tycks den negativa innebörden emellertid ha försvagats. Kanske under inflytande av uttryck som ”ungdomarna får husera fritt i gäststugan” har det uppstått en betydelse som närmar sig ’hålla hus, hålla till’. Den betydelsen tas också upp i moderna svenska ordböcker.

I svenska tidningstexter från de senaste åren har jag hittat många exempel på en sådan försvagad betydelse av husera, t.ex. ”I lokalen huserade tidigare en afrikansk restaurang” och ”Till hösten flyttar Filmnet in i samma hus som TV 4 ska husera i på Tegeluddsvägen på Gärdet.”

Det verkar alltså som om husera allt mer skulle börja användas i den neutrala betydelsen ’hålla till, vistas, vara inrymd i’. Men den gamla betydelsen av ’härja, rumstera, fara vilt fram’ är fortfarande så starkt knuten till ordet att det kan vara skäl att vara försiktig. Gränsen är definitivt överskriden om man skriver att påven huserar i Eira.

Mikael Reuter