Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Frekvensen som färdskrivare

Reuters ruta 22/10 1997

I en kommentar på Hufvudstadsbladets kultursida för drygt en vecka sedan, rubricerad ”Med frekvensen som furste”, uttrycker Thomas Rosenberg sin oro över att språkvårdarna av i dag håller på att göra sig själva överflödiga. Vi tar inte längre ställning till om ett visst ord eller uttryck är lämpligt och riktigt, utan kollar bara om det finns tillräckligt många belägg på det i de elektroniska medier vi har tillgång till. Ju fler gånger ett språkfel upprepas, desto mer språkriktigt blir det, och språkvårdarna kunde alltså ersättas av en enda gigantisk frekvensräknare.

En språkspalt som den här är för kort för en djupare analys av språkvårdens ideologi och mål, så den analysen får anstå till en senare artikel. Vad jag här vill ta upp är dels något om språkvårdens principiella syn på språkliga innovationer, dels den speciella situation som den finlandssvenska språkvården befinner sig i och de konkreta problem som vi oftast ställs inför. Det är nämligen de som i hög grad avgör våra arbetsmetoder.

Det är riktigt att språkvården i princip bör vara lätt konservativ, men på ett konstruktivt sätt. Språkbrukarna skall kunna förstå varandra i tid och rum.

En försiktig konservatism innebär emellertid inte att man bör försöka hindra att språket utvecklas i takt med samhället. Språket måste alltid kunna beskriva den verklighet vi lever i: vi behöver inte bara nya ord för nya företeelser, utan också nya uttryckssätt som svarar mot nya tankar eller tänkesätt. En ny syn på myndigheternas roll i förhållande till medborgarna ställer till exempel nya krav på myndigheternas språkbruk. Resultatet har blivit ett ledigare och klarare skriftspråk som gör det lättare för oss alla att ta del av en skriven text. Sådana förändringar i språket varken kan eller bör språkvården motarbeta. Men det innebär inte nödvändigtvis att allt som är nytt och ofta upprepat bör accepteras. Vi har t.ex. både i Sverige och Finland aktivt gått in för att bromsa det starka inflödet av engelska ord i dataspråket och i ställer föra fram svenska motsvarigheter: e-post i stället för e-mail, webbplats i stället för web site eller sajt, bakstreck eller omvänt snedstreck i stället för backslash osv. Hade vi bara sett till frekvensen och godkänt de mest frekventa orden så hade säkert de engelska orden tagit över från början, men nu kan vi till vår glädje konstatera att inte minst den seriösa fackpressen har gått in för att använda de svenska orden.

Inom språkvården betraktar vi inte frekvensen som furste, men vi kan inte heller blunda för det faktiska språkbruket.

Vi kan se frekvensen och beläggen som en färdskrivare, som visar vart vi har kommit och vart vi är på väg. Vid behov kan vi sedan försöka styra det framtida vägvalet, men det är möjligt bara om vi känner färdens gång.

En ledstjärna för den finlandssvenska språkvården har alltid varit att vårt språk skall förbli en form av svenskt standardspråk.

När det gäller den nyaste terminologin och de nyaste uttryckssätten står sig tyvärr de existerande ordböckerna slätt. Till våra bästa hjälpmedel hör därför i dag de elektroniska medierna, både på Internet och på t.ex. cd-rom. För några år sedan, när vi inte hade tillgång till dem, var resultatet i allmänhet att nya begrepp i Finland fick sitt språkliga uttryck på svenska genom en okritisk direktöversättning från finskan. Nu kan vi i realtid se det faktiska språkbruket, det som kommer att ligga till grund för kommande upplagor av Svenska Akademiens ordlista och andra ordböcker.

Mikael Reuter