Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Att manipulera med ord

Reuters ruta 26/11 1997

Ord är farliga ting. Det har man egentligen alltid vetat. Den som behärskar orden kan använda dem till att bli herrar över andra människors tankar.
Det har skrivits mycket om språk och makt och om språk och manipulation. Jag skall inte gå in på någon allmän översikt, utan nöjer mig med att visa hur ord har använts för att manipulera tankarna i debatten om språken i skolan.

På sätt och vis började ju alltsammans med det infernaliskt suggestiva pakkoruotsi, tvångssvenskan. Vem kan ställa sig positiv till något som tvingas på eleverna, i dessa tider då frivillighet och valmöjligheter är honnörsord? Att också de flesta andra ämnen är obligatoriska glömmer man lätt bort. Och samma fråga kan formuleras på mycket olika sätt: Tycker du att svenskan borde vara frivillig i de finska skolorna? Tycker du att alla elever i de finska skolorna borde få lära sig svenska?

På svenska dagen var det sedan en rubriksättare som tydligen var bättre journalist än psykolog och talade om tvångsfinskan i de svenska skolorna, i samband med debatten om de elever som inte klarar skolan för att de inte behärskar undervisningsspråket. Då tog det förstås hus i helsike, för ordet tvångsfinska får sin emotionella laddning genom tvångssvenskan, oberoende av vad man lägger för betydelse i ordet.

Sen var det någon som kom på att det är fråga om diskriminering, kanske rentav dold rasism, när man tycker att de svenska skolorna inte skall ta emot barn som inte kan svenska. Är de finska eleverna sämre folk? Och plötsligt föddes ett nytt slagord: elitskolor. Vi skall inte ha några elitskolor där bara barn som kan följa undervisningen får gå! Det bör ju varje sann demokrat begripa. Inte minst för politiker är det ju livsviktigt att framstå som demokrater, vilket kanske förklarar vissa politikers och politiska grupperingars uttalanden i diskussionen.

Men det finns också andra ord som har missbrukats i sammanhanget. Som redan Marika Tandefelt har konstaterat används tvåspråkig och finskspråkig gång efter annan fel, när man talar om hur de tvåspråkiga barnen (och än mer de finskspråkiga) är till hinder för undervisningens kvalitet.

Åtminstone när det gäller de tvåspråkiga eleverna kan ju detta per definition inte vara fallet. Är de tvåspråkiga så kan de ju bägge språken, och det kan aldrig vara till skada att kunna ett andra språk. Men också många finskspråkiga barn har visat sig klara den svenska skolan bra, bara de har fått lära sig svenska i tid och verkligen gått in för att lära sig språket ordentligt.

Problemet är alltså varken tvåspråkiga eller finskspråkiga elever generellt, utan de enspråkigt finska eleverna och de elever som inte vill tala svenska. Det är dem debatten bör handla om.

När vi väl har skalat bort alla missbrukade ord är väl de flesta eniga om att det är till fördel både för de enskilda eleverna och för klassen och undervisningen att alla i klassen förstår det som lärarn säger och själv kan delta i samtalen på skolans språk. Det borde vara en normal skolsituation, och definitivt inte ett tecken på en elitskola.

Mikael Reuter