Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Språk är kommunikation

Reuters ruta 27/3 1996

Ju mer jag sysslar med finlandssvensk språkvård, desto mer övertygad blir jag om att den största faran för finlandssvenskans framtid är finlandssvenskarna själva. Eller närmare bestämt två kategorier av språkligt verksamma finlandssvenskar: de som tycker att språk och språkriktighet är ovidkommande strunt, och de som i sin finlandssvenska självgodhet tycker att det viktigaste är att se till att vårt språk inte tar intryck av den ”nivellerade” och ”vulgära” rikssvenskan.

I förra onsdagens Hbl ingick en insändare som var mycket representativ för den senare kategorin: ”Vi talar vårt språk och därmed basta”; ”Om svenskarna inte begriper sådana ord kan det inte hjälpas. Inget skäl att rätta oss efter deras preciöst uppstyltade vulgärspråk.”

I klartext betyder detta att vi enligt skribentens mening med vett och vilja borde gå in för att isolera oss språkligt från Sverige och resten av Norden. Kan svenskarna inte förstå oss så är det deras problem, och det struntar vi i. Finlandssvenskan är till för finlandssvenskarna och något behov av att kommunicera med omvärlden har vi inte.

Faktum är att språket i hög grad fungerar på mottagarens villkor. Om man talar eller skriver så att man inte blir förstådd får man inte fram sitt budskap, och då hjälper det inte mycket att man tycker att lyssnarna eller läsarna är dumma eller okunniga. Den sanningen gäller för finlandssvenskar som vägrar anpassa sitt språk lika väl som för t.ex. byråkrater som skriver ett obegripligt krångelspråk.

Särart men inte avart

Med detta vill jag ingalunda förneka språkets funktion som identitetsmarkör. Jag har aldrig talat för att vi skall försöka använda rikssvenskt uttal, och jag har alltid hävdat att vi skall bevara finlandssvenskans särart också när det gäller många av de genuint finlandssvenska orden och uttrycken främst i vardagsspråket. Men i sakprosa, allt från juridisk och ekonomisk facktext till neutrala tidningsartiklar, har vi inget behov att uttrycka oss provinsiellt. Där får vi inte låta finlandssvenskan bli en avart fylld av nödtorftigt försvenskade finska ord och uttryck av den typ som exemplifierades i en utmärkt insändare i måndagens Hbl.

Kort sagt: jag kommer så länge jag lever att fortsätta tala om rosk och roskis i mitt privata vardagsspråk, men de orden platsar varken i en lag om avfallshantering eller i årsredovisningen från ett företag i sophanteringsbranschen.

Intolerans i falskt självförsvar

Den intolerans mot rikssvenskan som tycks vara så vanlig bland nylänningar är uppenbarligen resultatet av missriktat självförsvar. Man värjer sig för att man inser att man inte själv behärskar den allmänsvenska språknormen. Man blundar för bristerna i sitt eget språk och stämplar alla förändringar i svenskan under de senaste femtio åren som korruption, slattrigt slang-språk och språklig misshandel.

En sådan igelkottsattityd och språklig isolationism leder på längre sikt till att finlandssvenskan, som än så länge har hög status i Sverige och det övriga Norden, blir oanvändbar som kommunikationsmedel i våra nordiska kontakter. Då förlorar också våra finska landsmän motivationen att lära sig svenska. Till slut fungerar vårt språk kanske bara i den nyländska ankdammen, för österbottningar, åbolänningar och ålänningar inser nog behovet av att hålla kontakterna med Sverige öppna.

Är det verkligen så vi vill ha det? 

Mikael Reuter