Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Hur vandrar orden?

Reuters ruta 17/4 1996

När jag inför påsken förmodade att det finlandssvenska påsklördag (för påskafton) beror på inverkan från finskan var jag uppenbarligen alltför kategorisk. I och för sig tror jag visserligen fortfarande att det finska pääsiäislauantai är en starkt bidragande orsak till att många finlandssvenskar talar om påsklördagen i stället för påskaftonen, men i ärlighetens namn bör sägas att det bruket har djupa rötter i de finlandssvenska dialekterna och delvis också i de rikssvenska, t.ex. i gotländskan.

I och med att man också i åländska och sverigesvenska dialekter talar om påsklördagen kan man tänka sig två möjligheter. Antingen är bruket i finskan och de svenska dialekterna oberoende av varandra, eller så har finskan vid en tidpunkt för länge sedan påverkats av bruket i den svenska som de dåvarande finnarna kom i kontakt med. I ett fall som detta är det omöjligt att säga hur utvecklingen har skett.

Tossor och farmare

Det som däremot är säkert är att det finns många exempel på att finskan har lånat ett ord eller uttryck från svenskan eller någon svensk dialekt, och att bruket i finskan sedan har bidragit till att hålla motsvarande ord eller uttryck vid liv i finlandssvenskan även om det inte används i rikssvenskan. Hit hör både de för alla finlandssvenskar omistliga tossorna (av svenskt dialektalt ursprung) och farmarna (alltså jeansen, med all sannolikhet ett lån från den äldre Stockholmsslangens farmarkalsonger).

I det här sammanhanget är det också intressant att se att vissa uttryck återfinns i periferin av det nordiska språkområdet. T.ex. det ”finlandssvenska” rosk är okänt i svenskt, danskt och norskt standardspråk, men det finns i formen rusk i färöiskan och dialektalt också i de skandinaviska språken och är uppenbarligen ett urgammalt nordiskt ord. Det danska lave och norska lage kan delvis användas i betydelsen ’göra, tillverka’ liksom det finlandssvenska laga och i viss mån det finska laittaa.

Också från senare tid har vi exempel på ord som så att säga hoppar över Sverige. Ordet markera i betydelsen ’räcka upp handen’ används i danskan och finlandssvenskan. Det finlandssvenska nu och då (som länge motarbetades av nitiska språkvårdare till förmån för det högsvenska då och då) har en direkt motsvarighet i danskans nu og da. Norrmännen kan liksom vi tala om två gånger i året i stället för om året.

Aftjene sin værneplikt

Ett nytt fall upptäckte mina kolleger och jag på ett nordiskt möte i höstas då vi presenterade dataprogrammet Textkontroll. Vi visade stolt hur det stannade på finlandismen avtjäna värnplikt (allm.sv. fullgöra eller göra värnplikt) och möttes av idel frågetecken bland danskar och norrmän – för också på danska och norska ”avtjänar” man sin värnplikt.

Det är ofta nästan omöjligt att säga i vilken mån de här uttrycken har vandrat eller hoppat, eller eventuellt någon gång använts över hela språkområdet för att sedan försvinna i den centrala rikssvenskan. Och så komplicerade är ordens vägar att man skall vara försiktig med att genast peka på finskt ursprung när ord och ordbetydelser i finlandssvenskan skiljer sig från dem i rikssvenskan.

Mikael Reuter