Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Dagar kring påsk

Reuters ruta 3/4 1996

Så här på dymmelonsdagen kan det vara aktuellt att ta upp frågan om vad dagarna i påskveckan kallas. Dels har vissa av dem namn som är etymologiskt intressanta, dels kan man anlägga normativa aspekter på bruket av vissa benämningar.

I dag är det alltså dymmelonsdag – inte askonsdag som många tror. Askonsdagen är nämligen onsdagen efter fastlagssöndagen, och den har fått sitt namn efter det gamla kristna bruket att som offentlig botgörelse beströ eller låta beströ sitt huvud med aska den dagen. Dymmelonsdagen – liksom hela dymmelveckan, dvs. veckan före påsk – har i sin tur fått sitt namn på grund av att man under den stilla veckan använde träkläppar (på fornsvenska dymbil) i kyrkklockorna för att dämpa ljudet.

Ordet skär i skärtorsdag har inget med den ljusröda färgen (köttfärg, av fr. chair ’kött’) att göra, utan det betyder ’ren’. Samma betydelse har vi i skärseld, den renande elden. Ordet är besläktat med skir och skina. Skärtorsdagen har ett direkt samband med askonsdagen: skärtorsdagen var reningsdagen, den dag då botgörarna renades från sin aska och därmed också från sina synder.

Långfredag är en nordisk benämning på dagen för Kristi lidande och död. Den har sitt namn av att gudstjänsten då var längre än vanligt, samtidigt som den var en fastedag och skulle firas i absolut stillhet.

Påskafton

Resten av dagarna i påsken följer sedan samma mönster som dagarna kring jul. Lördagen kallas påskafton, söndagen påskdagen och måndagen annandag påsk. På svenska talar man alltså inte om ”påsklördagen” och normalt inte heller om ”påsksöndagen”, även om de benämningarna förekommer i finlandssvenskt språkbruk på grund av finsk påverkan.

En gammal finlandism är ju också ”påskannandagen” liksom ”jul-annandagen”, men så ska vi alltså helst inte säga.

Memma och pasha

Till slut vill jag önska alla läsare en riktigt glad påsk med lagom doser av memma och pasha. När vi äter de rätterna ska vi komma ihåg att orden är typiska ”oegentliga” finlandismer, dvs. det är svenska ord för företeelser som är praktiskt taget okända i Sverige. Memman är ju en gammal välkänd påskrätt i Finland, medan pasha tidigare åts bara av folk med viborgska eller andra karelska rötter. Och alla som har vuxit upp med den äkta viborgska pashatraditionen vet också att ordet uttalas pass-ha, alltså med s + h, inte med sje-ljud.

Mikael Reuter