Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

RF och det allmänna

Reuters ruta 13/7 1995

Riksdagen godkände för knappt en månad sedan en rad ändringar i regeringsformen som gäller grundläggande fri- och rättigheter. Bland de paragrafer som ändrades finns paragraf 14, den som handlar om Finlands nationalspråk och om språkliga rättigheter.
Bortsett från ändringarna i sak innehåller de nya stadgandena i regeringsformen också en terminologisk nyhet i vårt lagspråk. Det är uttrycket det allmänna, lånat från regeringsformen i Sverige av år 1974 (de gamla stadgandena i vår regeringsform härrörde från 1919).

Det har skrivits förvånansvärt lite om ändringarna i RF, och nästan ingenting om de utvidgade bestämmelserna om språkliga rättigheter, så det kan vara skäl att ta upp de viktigaste nyheterna.

Precis som tidigare konstaterar 14 § att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Helt nytt är däremot ett moment som stadgar om rätten för speciellt samerna såsom urfolk men också för zigenarna och andra grupper att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Också de som använder teckenspråk nämns särskilt.

När det gäller rätten att använda svenska och finska hos myndigheter är en viktig ändring att den inte längre är begränsad till finska medborgare. Den är inte heller som tidigare begränsad till domstolar och förvaltande myndigheter, utan det talas om domstolar och andra myndigheter. Och medan det tidigare sades att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skulle tillgodoses enligt enahanda grunder, gäller detta nu de kulturella och samhälleliga behoven, alltså också t.ex. behovet av sjukvård på modersmålet.

En både saklig och terminologisk nyhet som inte bara förekommer i 14 § är begreppet det allmänna. Medan det tidigare sades att staten skulle tillgodose bl.a. de ovan nämnda kulturella och ekonomiska behoven, gäller detta i den nuvarande RF det allmänna.

Det sägs vidare att det allmänna bl.a. skall verka för att alla tillförsäkras en sund miljö, sörja för skyddet av arbetskraften, främja sysselsättningen och främja vars och ens rätt till bostad. Det allmänna skall också se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna respekteras.

Vad är då detta ”allmänna”?

Jo, i stort sett är det väl det som man i allmänspråket brukar kalla samhället, alltså staten, kommunerna och den övriga offentliga sektorn.

På finska är motsvarande uttryck julkinen valta – ett uttryck som från svensk synpunkt är tvetydigt. Uttrycket den offentliga makten finns nämligen också på svenska, men det betyder något annat än det som här avses. Den offentliga makten är ett mera abstrakt begrepp: något som utövas, inte något som verkar eller sörjer för något.

Skillnaden illustreras bäst med några exempel ur den svenska regeringsformen. Den börjar så här: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Därefter sägs det bl.a. att den offentliga makten utövas under lagarna och att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde. I andra paragrafen finns sedan bestämmelser om vad som åligger det allmänna:
”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.”

Vi har alltså än en gång kunnat låna ett behändigt och användbart uttryck ur svensk lagstiftning.

Jag kan inte skriva om översättningen av julkinen valta utan att nämna också julkinen sana. Som jag tidigare har påpekat skall detta inte översättas med ”det offentliga ordet” utan med massmedierna.

Mikael Reuter