Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Nya kommunala termer

Reuters ruta 15/6 1995

Den nya kommunallagen, som nu har godkänts av riksdagen, innehåller också några nyheter i fråga om den centrala kommunala terminologin. I flera fall är det fråga om att man har velat samordna termerna och uttryckssätten i vår kommunallag med dem som används i den något år äldre svenska kommunallagen – en lag som förbereddes mycket noga i språkligt avseende.
Samtidigt bidrar den nya terminologin till att underlätta språkbruket på vissa områden. Det gäller inte minst användningen av ordet fullmäktig(e).

Det kollektiva fullmäktige

I den nya lagen har ordet fullmäktige helt reserverats för den valda församlingen som helhet. De enskilda medlemmarna av fullmäktige kallas alltid ledamöter eller, i de relativt få fall då det finns behov av preciserande sammansättning, fullmäktigeledamöter. Man talar alltså t.ex. om antalet ledamöter i fullmäktige, inte om ”antalet fullmäktige”.

Samtidigt har man gått in för att använda fullmäktige på ett sådant sätt att man inte hänvisar till ordet med vare sig de eller det. I stället upprepas vid behov ordet fullmäktige: Fullmäktige kan ––– återkalla uppdragen för de förtroendevalda som fullmäktige har valt ... Samma princip tillämpas i den rikssvenska lagen. På det sättet uppfattas fullmäktige som ett enhetligt kollektiv snarare än som pluralformen av fullmäktig (vilket alltså understryks av att en enskild ledamot inte längre kallas ”fullmäktig”).

Observera i varje fall att det fortfarande inte kan anses vara korrekt att tala om ”ett fullmäktige”, annat än möjligen i betydelsen ett fullmäktigsammanträde. Om det verkligen kommer till kritan är fullmäktige fortfarande pluralis – man säger till exempel att fullmäktige är beslutföra (fast hellre att fullmäktiges sammanträde är beslutfört).

Ledamöter och ersättare

Enligt den nya terminologin skall man alltså inte längre tala om ”fullmäktige (eller fullmäktiga/fullmäktig?) Lena Persson”, utan om ledamoten Lena Persson. Det förenklar tillvaron en hel del, eftersom ordet fullmäktig är så svårt att böja och hantera. 

Också medlemmarna av andra kommunala organ kallas nu ledamöter. Ordet medlem kan naturligtvis användas i allmänspråket, men i lagen används det bara när man talar om medlemmar av kommunen (dvs. kommuninvånare samt företag, organisationer m.m. som har hemort i kommunen).

Den kanske mest radikala terminologiska reformen är att de som förut kallades suppleanter i den nya kommunallagen kallas ersättare. Förebilden är tagen från Sverige, där ersättare i allt högre grad håller på att tränga ut suppleant i lagstiftningen. Ordet suppleant fortsätter naturligtvis att vara fullt gångbart i svenskan, men i kommunala sammanhang talar man alltså hädanefter om ersättare – både i fullmäktige och i andra organ.

Ta studenten

För ett par veckor sedan skrev jag att man i Sverige inte talar om att bli student utan om att ta studenten eller skriva studenten. Det sista var faktiskt fel: det är minst lika främmande i Sverige att ”skriva studenten” som att ”bli student”. Snarare är det väl då en finlandism, jfr det korta uttrycket ”han skriver i år” som också är enbart finlandssvenskt (i Sverige har ju faktiskt den muntliga delen av examen av tradition spelat en avgörande roll).

Mikael Reuter
 

Se även Reuters ruta 15/7 1998: Studenter och studerande, 14/10 1988: Fullmäktige är pluralis och 5/3 2003: Fullmäktige – tredje gången gillt?