Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Mer mera i Finland?

Reuters ruta 17/8 1995

En läsare har fäst sig vid rubriken "Tyskland vill ha mer makt" i Dagens Nyheter, och spekulerar utgående från den om användningen av formerna mer och mera i finlandssvenskan och rikssvenskan.
Är det så att det kortare mer i ett sådant fall känns en aning främmande i finlandssvenskan, och att vi alltså skulle föredra att säga mera makt?

Låt oss för det första slå fast att det inte finns någon skillnad i betydelse mellan formerna mer och mera. Ordböckerna behandlar dem konsekvent som alternativa former av samma ord, oberoende av betydelse.

Så kan vi ytterligare konstatera att det finns vissa stående uttryck där den ena av formerna är allenarådande, i finlandssvenskan lika väl som i rikssvenskan. Vi både säger och skriver konsekvent å ena sidan t.ex. mer eller mindre och mer än väl, å andra sidan med mera.

Men i det stora flertalet fall är formerna fullt utbytbara. Det gäller både när mer(a) är fristående (man borde motionera mer/mera och äta mindre), när det står som bestämning till ett adjektiv eller particip och alltså har komparativ funktion (problemet är mer/mera omfattande än man skulle tro) och när det står som bestämning till ett substantiv (kan jag få lite mer/mera kaffe?).

Hur ser det då ut med användningen i finlandssvenskan och rikssvenskan?

Någon mer ingående undersökning av detta finns så vitt jag vet inte, men en snabbtitt på några elektroniskt tillgängliga tidningsmaterial tyder på en ganska klar statistisk skillnad mellan finlandssvenskt och rikssvenskt bruk. Ser man bara till de totala förekomsterna, kan man grovt taget säga att bägge formerna är ungefär lika vanliga i finlandssvenskt tidningsspråk, medan formen mer dominerar med 85 % av förekomsterna mot 15 % för mera i det rikssvenska materialet.

Det verkar vidare som om skillnaden var mest markant när det gäller den typ av användning som exemplifieras av den citerade rubriken, dvs. mer(a) som bestämning till substantiv (mer makt, mer arbetskraft, mer bilar). Här tycks nämligen mera dominera klart i det finlandssvenska materialet, medan formen mer är relativt vanlig också där i samband med adjektiv och particip (mer demokratisk, mer frispråkig, mer förvirrad).

Det är svårt att säga hur man skall förklara den här lilla statistiska olikheten mellan finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk. Det verkar i varje fall uppenbart att den hänger samman med en viss benägenhet i finlandssvenskan att hellre använda flere (som numera är enbart finlandssvenskt) än fler och att hellre använda uttryck som de flesta och det bästa än flest och bäst i satser av typen x-mötet samlade flest deltagare och y-metoden ger bäst resultat.

Klart är i varje fall att både mer och mera är fullt levande och användbara former, som i de allra flesta fall är helt utbytbara. Några språkvårdande rekommendationer är det alltså inte skäl att komma med här. Däremot brukar språkvårdarna försiktigt avråda från användning av formen flere, eftersom den uppfattas som totalt föråldrad och främmande i rikssvenskan av i dag. Skriv alltså hellre fler eller flera.

Mikael Reuter