Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Celiaki och gluten

Reuters ruta 14/12 1995

En fråga som rätt ofta ställs till Svenska språkbyråns telefonrådgivning är hur den svenska motsvarigheten till finskans keliakia (en tarmsjukdom orsakad av intolerans mot proteinet gluten) stavas och uttalas. Och undra på det. Ordet finns inte i Svenska Akademiens ordlista, inte i Svensk ordbok, inte i någon av de nyutkomna små finsk-svenska ordböckerna och inte ens, förvånansvärt nog, i den helt färska Nationalencyklopedins ordbok (NEO). Den enda svenska ordbok där jag har lyckats hitta celiaki är Bonniers svenska ordbok från 1991. Fantastiskt nog finns det också i mitt ordbehandlingsprograms ordlista för stavningskontroll.

Suomen kielen perussanakirja (första bandet, tryckt 1990) upptar både keliakia och keliaakikko ’person som lider av celiaki’. Och går vi till själva uppslagsverket Nationalencyklopedin (fjärde bandet, tryckt 1990) hittar vi en ganska lång artikel om celiaki. Uppslagsverket upplyser oss också om att Celiakiförbundet bildades redan 1976.

Det är alltså inte fråga om någon alldeles ovanlig och sällan omtalad eller helt nyupptäckt sjukdom. Tvärtom kan man säga att ordet celiaki mer eller mindre kan anses ha tagit steget över från det medicinska fackspråket till allmänspråket. Men in i de svenska ordböckerna (utom Bonniers) har det inte kommit.

Den enda förklaring jag kan ge är att celiaki inte förekommer före 1994 i den språkbank i Göteborg som delvis ligger till grund för ordböckerna, och att de svenska ordboksförfattarna har varit mindre intresserade av medicin än de finska. Kanske är det också så att celiaki har uppmärksammats mera i den allmänna debatten i Finland än i Sverige.

Vare därmed hur som helst, det väsentliga är att vi kan konstatera att celiaki skrivs just så, alltså med c, och att det uttalas helt regelbundet med s-ljud i början och trycket på det sista i-et. Betoningen följer alltså samma mönster som i t.ex. ekonomi och analogi. Det uttal som man rätt ofta hör i finlandssvenskan, nämligen /keli’a:ki/ med k i början och trycket på a är alltså dubbelt oriktigt. Var det kommer ifrån är svårt att säga; kanske beror betoningen på någon omedveten association till vissa typer av utländska namn, t.ex. Saloniki.

Celiaki är en försvenskad form av den nylatinska bildningen coeliacia av grekiska koiliakos ’magsjuk’ till koilia ’hålighet, buk’. På engelska har jag inte lyckats belägga ordet (även om det sannolikt stavas som på latin), men grundordet coeliac (’som hänför sig till buken’, även stavat celiac) uttalas också i engelskan med s i början (alltså ungefär /’si:liäk/).

Celiaki förorsakas alltså av tarmens intolerans mot gluten, ett protein i vissa av våra vanligaste sädesslag. Också gluten hör till de svåruttalade orden. Det har nämligen trycket på första stavelsen, inte på den andra som man lätt förleds att tro när det gäller ett främmande ord på -en. Gluten betonas alltså inte som främmande ord typ selen och eten, utan som rent svenska ord som t.ex. vatten.

Ett annat främmande ord som slutar på obetonat -en är bitumen, där trycket alltså faller på andra stavelsen: /bi’tu:men/. Bitumen är i princip detsamma som asfalt, alltså det ”rena” ämnet. Det som läggs på vägarna och på finska kallas asfaltti är enligt svensk terminologi asfaltmassa.

Mikael Reuter