Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vänskapen och äktenskapet

Reuters ruta 11/8 1994

I en artikel som jag läste i somras talades det om släktskapet mellan de nordiska folken. Jag reagerade kraftigt mot ordets genus — det bör ju heta släktskapen! Plats för en upprörd språkspalt om skribenternas okunskap?
En snabb blick i Svenska Akademiens ordlista tvang mig i varje fall att ändra mening. Enligt SAOL är faktiskt släktskapet numera en accepterad s.k. även-form, också om släktskapen är den form som kommer i första hand och som var den enda i förra upplagan av ordlistan.
Frågan om genus för ord på -skap visade sig vara mer invecklad än jag hade trott. Den skulle egentligen kräva en omfattande vetenskaplig utredning, men jag skall försöka mig på en kort uppskissering av huvudlinjerna.

Avledningsändelsen -skap är relativt vanlig i svenskan och förekommer alltså dels i ett-ord (t.ex. redskap, faderskap, ledarskap, borgerskap, manskap, äktenskap), dels i en-ord (t.ex. boskap, kunskap, köpenskap, vänskap). Uppdelningen kan inte förklaras entydigt utgående från ordens etymologi eller betydelse eller enligt förledens form.

Det är egentligen konstigt att vi som har svenska som modersmål nästan aldrig gör fel på de här orden. Det beror väl framför allt på att det finns vissa klara tendenser för vilket genus orden hör till, samtidigt som de ord som eventuellt skiljer sig från det förväntade är så pass vanliga att vi lär oss deras genus från första början.

I SAOL finns det drygt 130 avledningar på -skap, om vi bortser från sammansatta förleder och räknar alla ord på t.ex. -redskap och -veten-skap som en förekomst. Det övervägande flertalet är ett-ord. De som har bestämd form -skapen är bara ett drygt tjugotal, men i gengäld är många av dem frekventa. Åtminstone fyra ord kan enligt SAOL vara både neutrum och utrum: djävulskap, frändskap, släktskap och skyldskap (av vilka de tre sista ju är närapå synonymer).

Det stora flertalet ord på -skap betecknar egenskapen att vara något: moderskap, systerskap, riksdagsmannaskap, värdinneskap, främlingskap. Sådana ord har ofta fått en utvidgad betydelse: prästerskapet är alltså alla som har egenskapen att vara präster, kompanjonskap betecknar förhållandet mellan dem som är kompanjoner osv. Nästan alla de här orden är neutrer.

Finns det då några regler för vilka ord på -skap som är en-ord?

Några entydiga regler finns dess värre inte, men som sagt vissa klara tendenser. En sådan är att ord som slutar på -enskap är en-ord: byggen-skap, fångenskap, galenskap, dryckenskap, köpenskap, kvarlåtenskap, räkenskap och inte minst egenskap och vetenskap. Det enda och och därför desto mer påfallande undantaget är äktenskap.

En semantisk släktskap föreligger uppenbarligen mellan en-orden vänskap, bekantskap, fiendskap och eventuellt gemenskap. Till samma grupp kunde man kanske föra släktskap och frändskap. (Å andra sidan är som sagt kompanjonskap och äktenskap ett-ord.)

En annan semantisk grupp är kanske kunskap, vetskap och beredskap, medan klokskap och dårskap semantiskt hör ihop med galenskap.

Men varför heter det boskapen och manskapet? Tyvärr räcker min kunskap (och klokskap ...) inte till för att ge en entydig förklaring på det.

***

Rutan om skärgårdsnamn för tre veckor sedan hade tyvärr blivit förvanskad av ett antal tryckfel som tydligen får skyllas dålig faxkvalitet. Jag hoppas läsarna hade bättre slutledningsförmåga än sättarna hade i julivärmen.

Dessutom skulle det stå ortnamn i rubriken, inte ortsnamn, även om också den senare formen accepteras i SAOL.

Mikael Reuter